.
Det finns många skäl till att jag varken skulle kunna eller vilja bli hockeytränare. Låt oss stanna upp en stund och reflektera över det komiska i detta.För det första har jag bara hjälplig kunskap om hockeyregler. För det andra är jag ganska velig och gillar att fundera igenom mina beslut ordentligt. För det tredje är jag allt annat än snabb. "Ska jag byta in den här backen nu eller är han kanske på dåligt humör....? Kanske vore bättre att ta den här killen, men jag hörde att han hade skoskav och det kanske inte heller är så bra... och får jag verkligen byta nu eller hur var det?" Motståndarlaget skulle hinna både göra mål och ta pausvila innan jag ens fått en full kedja på isen.
Men det finns en sak som hockeytränare får göra, som jag också skulle vilja kunna och det är: att ta time-out. Med ett enkelt handtecken får de en stunds tankepaus, lite lugn och ro och chans att fatta ett bättre beslut och/eller samla ihop lite styrka för fortsatt arbete. Hur gör man det i vanliga livet? De senaste veckorna känns det som att hela mitt väsen tecknat "T" till mig och omgivningen, allt mer frustrerat, utan att få gehör. Det är väl för att jag inte har så många hockeydomare i närheten, kan jag tro.
Nu har jag, i allt detta, iallafall fattat ett beslut och verkställt det. Hu. Jag vet inte än om det var modigt eller korkat, men det kommer visa sig. Igår fick jag en slags tapperhetsmedalj av fina vännerna i form av ett silvrigt hjärta att hänga runt halsen. När jag tvivlar ska jag putsa på mitt hjärta och minnas att det finns några, mer än jag, som tycker att jag bestämt bra. Kanske till och med att jag är bestämt bra. Bestämt bra är vännerna i vilket fall. Vi spenderade hela dagen ihop, i stort sett endast sysselsatta med att äta, dricka och att konversera. Det finns många sämre sätt att tillbringa en lördag på.
Idag ska jag trots en hes hals och täppt näsa försöka frambringa någon slags sångröst, för här ska repas! Nästa helg ska lillsystra bli 25 år och då blir det fest med liveunderhållning. Jag är en tredjedel av liveunderhållningen. Blir säkert underhållande. I skrivande stund sitter jag och gastar till låtarna från Spotify och testar hur långt det håller. Det håller. Nästan.
Det finns många skäl till att jag varken skulle kunna eller vilja bli hockeytränare. Låt oss stanna upp en stund och reflektera över det komiska i detta.För det första har jag bara hjälplig kunskap om hockeyregler. För det andra är jag ganska velig och gillar att fundera igenom mina beslut ordentligt. För det tredje är jag allt annat än snabb. "Ska jag byta in den här backen nu eller är han kanske på dåligt humör....? Kanske vore bättre att ta den här killen, men jag hörde att han hade skoskav och det kanske inte heller är så bra... och får jag verkligen byta nu eller hur var det?" Motståndarlaget skulle hinna både göra mål och ta pausvila innan jag ens fått en full kedja på isen.
Men det finns en sak som hockeytränare får göra, som jag också skulle vilja kunna och det är: att ta time-out. Med ett enkelt handtecken får de en stunds tankepaus, lite lugn och ro och chans att fatta ett bättre beslut och/eller samla ihop lite styrka för fortsatt arbete. Hur gör man det i vanliga livet? De senaste veckorna känns det som att hela mitt väsen tecknat "T" till mig och omgivningen, allt mer frustrerat, utan att få gehör. Det är väl för att jag inte har så många hockeydomare i närheten, kan jag tro.Nu har jag, i allt detta, iallafall fattat ett beslut och verkställt det. Hu. Jag vet inte än om det var modigt eller korkat, men det kommer visa sig. Igår fick jag en slags tapperhetsmedalj av fina vännerna i form av ett silvrigt hjärta att hänga runt halsen. När jag tvivlar ska jag putsa på mitt hjärta och minnas att det finns några, mer än jag, som tycker att jag bestämt bra. Kanske till och med att jag är bestämt bra. Bestämt bra är vännerna i vilket fall. Vi spenderade hela dagen ihop, i stort sett endast sysselsatta med att äta, dricka och att konversera. Det finns många sämre sätt att tillbringa en lördag på.
Idag ska jag trots en hes hals och täppt näsa försöka frambringa någon slags sångröst, för här ska repas! Nästa helg ska lillsystra bli 25 år och då blir det fest med liveunderhållning. Jag är en tredjedel av liveunderhållningen. Blir säkert underhållande. I skrivande stund sitter jag och gastar till låtarna från Spotify och testar hur långt det håller. Det håller. Nästan.
Under påskhelgen fick en familjemedlem sluta sina dagar. Raraste Tyzon/Tösen sitter numera på ett rosa moln någonstans ovan och blir upprörd varje gång någon annan hund får de rester som borde varit hans. Han var aldrig särskilt modig, men förmodligen en av världens snällaste och mest älskade hundar.
Ha det gott, Tösen! Där du är nu får du förmodligen
obegränsad tillgång på mat och rosa pipleksaker!
Ha det gott, Tösen! Där du är nu får du förmodligen
Kommentarer
/Herr W