.
Vaknade idag och världen var vit. Eller, vitmelerad iallafall. "Hurra! Vinter!" tänkte jag. Men innan jag ens svalt frukosten blev det vita grått och vått. Hu. Sverige från sin sämsta sida. Novemberslask, en plusgrad och strilande regn. Det var mycket mysigare för ett par veckor sedan. Titta bara.
Så efter en kort blöt-om-fötterna-promenad med jycken sitter jag nu här med Jeff Buckleys "Hallelujah" i öronen. Förmodligen världens vackraste låt. Jag har hört den massvis med gånger och får fortfarande en klump i halsen.
Annat jag haft i öronen (förutom snor) på sistone är Bodil Malmstens "Mitt första liv - Den gudarna älskar dör inte" och Susanna Alakoskis "Svinalängorna". Rätt gissat. Jag lyssnar på ljudböcker så fort jag kommer åt. Bästa avkopplingen av alla. Mindre tankekrävande än att lyssna på P1 och något mer bildande än att lyssna på Rix FM eller Megapol. "Svinalängorna" blir dagens boktips till den som tål lite tragikomiska berättelser (fast mest tragisk). Se till att du får tag på Sannamari Patjas uppläsning. Den är bäst. Till och med jag som har svår Mumintrolls-aversion gillar hennes tonfall och brytning.
Jag befinner mig i ett mäkta harmoniskt läge i livet. Längtar till jul och lite bortom det. Inte på ett febrigt, otåligt sätt utan på ett skönt, avslappnat. Man ska inte ifrågasätta något när det är bra, så jag gör inte det. Men jag undrar så klart vad det är som jag och omgivningen gör rätt just nu.
På sistone har jag dock upptäckt ytterligare en konstifik sak med den person som kallas M (=mig). Jag är usel på att hantera svaghet. Och då kan man tycka att det var väl fiffigt av mig att välja att bli socionom då, för då träffar man ju i princip bara starka, självgående människor som knappt behöver hjälp alls. Faktiskt var det ganska fiffigt för yrkesmässigt har jag inga som helst problem med hjälpbehövande. Där mår jag bra av att hjälpa och det är möjligen förklaring till mitt problem. Jag får väl troligen nog på jobbet. För svagheten jag inte kan hantera är den hos mina närmaste. När G är förkyld och eländig blir jag irriterad och tvär istället för moderlig och omhändertagande. När ärade moder linkar fram på sin dåliga höft och pustar kokar jag inombords. Jag fattar inte detta hos mig själv och det är mitt senaste renoveringsprojekt vad det gäller min person som ska tas itu med. Hur nu detta ska gå till....?
Men kalaset gick fint. Det var ballonger, tårta, bullar och presenter. Precis som det ska. Även om V helst bara ville gå.
Vaknade idag och världen var vit. Eller, vitmelerad iallafall. "Hurra! Vinter!" tänkte jag. Men innan jag ens svalt frukosten blev det vita grått och vått. Hu. Sverige från sin sämsta sida. Novemberslask, en plusgrad och strilande regn. Det var mycket mysigare för ett par veckor sedan. Titta bara.
Så efter en kort blöt-om-fötterna-promenad med jycken sitter jag nu här med Jeff Buckleys "Hallelujah" i öronen. Förmodligen världens vackraste låt. Jag har hört den massvis med gånger och får fortfarande en klump i halsen.
Annat jag haft i öronen (förutom snor) på sistone är Bodil Malmstens "Mitt första liv - Den gudarna älskar dör inte" och Susanna Alakoskis "Svinalängorna". Rätt gissat. Jag lyssnar på ljudböcker så fort jag kommer åt. Bästa avkopplingen av alla. Mindre tankekrävande än att lyssna på P1 och något mer bildande än att lyssna på Rix FM eller Megapol. "Svinalängorna" blir dagens boktips till den som tål lite tragikomiska berättelser (fast mest tragisk). Se till att du får tag på Sannamari Patjas uppläsning. Den är bäst. Till och med jag som har svår Mumintrolls-aversion gillar hennes tonfall och brytning.
Jag befinner mig i ett mäkta harmoniskt läge i livet. Längtar till jul och lite bortom det. Inte på ett febrigt, otåligt sätt utan på ett skönt, avslappnat. Man ska inte ifrågasätta något när det är bra, så jag gör inte det. Men jag undrar så klart vad det är som jag och omgivningen gör rätt just nu.
På sistone har jag dock upptäckt ytterligare en konstifik sak med den person som kallas M (=mig). Jag är usel på att hantera svaghet. Och då kan man tycka att det var väl fiffigt av mig att välja att bli socionom då, för då träffar man ju i princip bara starka, självgående människor som knappt behöver hjälp alls. Faktiskt var det ganska fiffigt för yrkesmässigt har jag inga som helst problem med hjälpbehövande. Där mår jag bra av att hjälpa och det är möjligen förklaring till mitt problem. Jag får väl troligen nog på jobbet. För svagheten jag inte kan hantera är den hos mina närmaste. När G är förkyld och eländig blir jag irriterad och tvär istället för moderlig och omhändertagande. När ärade moder linkar fram på sin dåliga höft och pustar kokar jag inombords. Jag fattar inte detta hos mig själv och det är mitt senaste renoveringsprojekt vad det gäller min person som ska tas itu med. Hur nu detta ska gå till....?
Men kalaset gick fint. Det var ballonger, tårta, bullar och presenter. Precis som det ska. Även om V helst bara ville gå.
Kommentarer