Mamma, ska vi ta fram Jesus-huset idag?

Det frågade E mig mitt i julpyntandet i helgen. Han avsåg naturligtvis den obligatoriska julkrubban som nu tronar i fönstret under en tindrande Ikea-stjärna. Barn uttrycker saker på annorlunda vis. Och nu vet han vad Jesus mamma och pappa (eller plastpappa kanske?) heter, att han fyller år på julafton (eller hur det nu var med den saken...) och att de tre vise männen kom med presenter till honom. För E är det dock fåret som är det viktigaste. Han ser noga till att lillebror inte kommer i närheten av det.

Men nu ljög jag lite. Viktigast för E är nog julkalendern. Inte den på tv för kl 18:30 tittar E (och även M om sanningen ska fram) på Americas funniest home videos och tränar smilgroparna. Nej, den viktiga har formen av en tomte och hänger i köket. Full med små lådor är den och varje liten låda har någon liten onödig pryl i sig. M har kämpat hårt för att fylla alla dessa lådor. Hur lätt tror du att det är att hitta leksaker i storleken 2x2 cm till en 3,5-åring? Jag blev så bedårad av tomtekalendern att jag glömde kontrollera storleken på lådorna innan jag köpte den. Många svettiga timmar med en arg lillebror i leksaksaffären resulterade ändå i en komplett uppsättning småpryttlar. Än så länge består skörden av en liten polisbil som också är en stämpel, en studsboll och en mini-zebra. Sonen är nöjd. Så nöjd att han knappt hinner klä på sig innan han slänger sig nedför trappan på morgonen.

Nu sitter jag här med vinrosor på kinderna och tänker att jag nog borde sova strax. Ska inte jobba imorgon, men i ärlighetens namn är det mycket mer energikrävande (och just nu givande) att ta hand om knattarna än att sitta bland kidsen på skolan. Men hemma får jag ju ha mysbyxor på mig.

Sov gott!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen