Mamma, ska vi ta fram Jesus-huset idag?

Det frågade E mig mitt i julpyntandet i helgen. Han avsåg naturligtvis den obligatoriska julkrubban som nu tronar i fönstret under en tindrande Ikea-stjärna. Barn uttrycker saker på annorlunda vis. Och nu vet han vad Jesus mamma och pappa (eller plastpappa kanske?) heter, att han fyller år på julafton (eller hur det nu var med den saken...) och att de tre vise männen kom med presenter till honom. För E är det dock fåret som är det viktigaste. Han ser noga till att lillebror inte kommer i närheten av det.

Men nu ljög jag lite. Viktigast för E är nog julkalendern. Inte den på tv för kl 18:30 tittar E (och även M om sanningen ska fram) på Americas funniest home videos och tränar smilgroparna. Nej, den viktiga har formen av en tomte och hänger i köket. Full med små lådor är den och varje liten låda har någon liten onödig pryl i sig. M har kämpat hårt för att fylla alla dessa lådor. Hur lätt tror du att det är att hitta leksaker i storleken 2x2 cm till en 3,5-åring? Jag blev så bedårad av tomtekalendern att jag glömde kontrollera storleken på lådorna innan jag köpte den. Många svettiga timmar med en arg lillebror i leksaksaffären resulterade ändå i en komplett uppsättning småpryttlar. Än så länge består skörden av en liten polisbil som också är en stämpel, en studsboll och en mini-zebra. Sonen är nöjd. Så nöjd att han knappt hinner klä på sig innan han slänger sig nedför trappan på morgonen.

Nu sitter jag här med vinrosor på kinderna och tänker att jag nog borde sova strax. Ska inte jobba imorgon, men i ärlighetens namn är det mycket mer energikrävande (och just nu givande) att ta hand om knattarna än att sitta bland kidsen på skolan. Men hemma får jag ju ha mysbyxor på mig.

Sov gott!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen