.
Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely.
Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls.
Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå. Egentligen är det nog mest jag och E som vill ha en ursäkt att ha huset fullt av släktingar samt att stoppa i oss ofantliga mängder socker och fett.
Och så ska det ju städas också. Alla 160 kvadratmetrarna. Trött, blir man av det. Inte alls särskilt upplagd att jiddra (hör du, vilket hippt och ungdomligt språk jag har adopterat!?) en hel kväll med kidsen på går´n. Men jag kommer att bli glad när jag kommer dit. Det blir jag alltid.
På återskrivande!
Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely.
Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls.
Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå. Egentligen är det nog mest jag och E som vill ha en ursäkt att ha huset fullt av släktingar samt att stoppa i oss ofantliga mängder socker och fett.
Och så ska det ju städas också. Alla 160 kvadratmetrarna. Trött, blir man av det. Inte alls särskilt upplagd att jiddra (hör du, vilket hippt och ungdomligt språk jag har adopterat!?) en hel kväll med kidsen på går´n. Men jag kommer att bli glad när jag kommer dit. Det blir jag alltid.
På återskrivande!
Kommentarer