Fortsätt till huvudinnehåll

Snor och kalas

.
Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely.

Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls.

Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå. Egentligen är det nog mest jag och E som vill ha en ursäkt att ha huset fullt av släktingar samt att stoppa i oss ofantliga mängder socker och fett.


Och så ska det ju städas också. Alla 160 kvadratmetrarna. Trött, blir man av det. Inte alls särskilt upplagd att jiddra (hör du, vilket hippt och ungdomligt språk jag har adopterat!?) en hel kväll med kidsen på går´n. Men jag kommer att bli glad när jag kommer dit. Det blir jag alltid.

På återskrivande!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc
3 kommentarer
Läs mer