Fortsätt till huvudinnehåll

Snor och kalas

.
Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely.

Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls.

Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå. Egentligen är det nog mest jag och E som vill ha en ursäkt att ha huset fullt av släktingar samt att stoppa i oss ofantliga mängder socker och fett.


Och så ska det ju städas också. Alla 160 kvadratmetrarna. Trött, blir man av det. Inte alls särskilt upplagd att jiddra (hör du, vilket hippt och ungdomligt språk jag har adopterat!?) en hel kväll med kidsen på går´n. Men jag kommer att bli glad när jag kommer dit. Det blir jag alltid.

På återskrivande!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer