Fortsätt till huvudinnehåll

Nytt jobb

.
Den här veckan har jag passat på att njuta av de få tillfällen som man faktiskt längtar till jobbet. Jag har just börjat på ett nytt och allting känns som ett oskrivet blad. Massor av människor att lära känna och arbetsuppgifter att lära sig behärska. Härligt. Efter tio månaders föräldraledighet är det dessutom fantastiskt att tituleras M istället för "mamma" och att kunna föra diskussioner om annat än varför man inte får sitta på lillebror eller äta hushållspapper.

(Här ett av E:s alster. Sedan han såg morfar med bar överkropp har alla hans gubbar hår på bröstet.)

Sen är jag ju så klart inne i hela apparaten det är att ta sig in i en arbetsgrupp. Det är en process och även om den tar ork och tid är den ju också mycket utvecklande för en själv (och förhoppningvis kanske även för den grupp man kommer till). Jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag dessutom får spendera många timmar i veckan med urhärliga högstadieungdomar är ju en ynnest.




Blandat med denna lycka och entusiasm inför nya utmaningar infinner sig ett vemod och en tagg av dåligt samvete. Det Fantastiska Jobbet jag lämnat bakom mig skaver lite. Men livet ska inte vara lätt och om det var enkelt att välja skulle man inte bli så nöjd när man valt rätt. Jag kanske har valt fel nu, men om jag inte testat hade jag ångrat mig till döddagar. Hjärta, hör detta och sluta ömma!


Idag har vi firat lillebrors födelsedag med massor av köpekakor till födelsedagskaffet hemma hos oss. Mysigt. Nästan som lite jul, med tända ljus och en stor del av släkten på plats. Ikväll blir det fotbollsmatch förstås. Mindre kul. Men jag har blivit lovad vin och då kanske även detta kan bli underhållande. Vem vet. Just nu har jag svagt åskmuller i ena örat och tvreferat från Finnkampen i andra. Lugnet har sänkt sig här på Slätten och det känns nästan som söndag. Fast utan ångest.
Och i trädgården kämpar rosbuskarna mot hösten som synes.


För övrigt anser jag att man inte ska spränga varandra. Tänk på att någon ska städa upp.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer