Fortsätt till huvudinnehåll

Nytt jobb

.
Den här veckan har jag passat på att njuta av de få tillfällen som man faktiskt längtar till jobbet. Jag har just börjat på ett nytt och allting känns som ett oskrivet blad. Massor av människor att lära känna och arbetsuppgifter att lära sig behärska. Härligt. Efter tio månaders föräldraledighet är det dessutom fantastiskt att tituleras M istället för "mamma" och att kunna föra diskussioner om annat än varför man inte får sitta på lillebror eller äta hushållspapper.

(Här ett av E:s alster. Sedan han såg morfar med bar överkropp har alla hans gubbar hår på bröstet.)

Sen är jag ju så klart inne i hela apparaten det är att ta sig in i en arbetsgrupp. Det är en process och även om den tar ork och tid är den ju också mycket utvecklande för en själv (och förhoppningvis kanske även för den grupp man kommer till). Jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag dessutom får spendera många timmar i veckan med urhärliga högstadieungdomar är ju en ynnest.




Blandat med denna lycka och entusiasm inför nya utmaningar infinner sig ett vemod och en tagg av dåligt samvete. Det Fantastiska Jobbet jag lämnat bakom mig skaver lite. Men livet ska inte vara lätt och om det var enkelt att välja skulle man inte bli så nöjd när man valt rätt. Jag kanske har valt fel nu, men om jag inte testat hade jag ångrat mig till döddagar. Hjärta, hör detta och sluta ömma!


Idag har vi firat lillebrors födelsedag med massor av köpekakor till födelsedagskaffet hemma hos oss. Mysigt. Nästan som lite jul, med tända ljus och en stor del av släkten på plats. Ikväll blir det fotbollsmatch förstås. Mindre kul. Men jag har blivit lovad vin och då kanske även detta kan bli underhållande. Vem vet. Just nu har jag svagt åskmuller i ena örat och tvreferat från Finnkampen i andra. Lugnet har sänkt sig här på Slätten och det känns nästan som söndag. Fast utan ångest.
Och i trädgården kämpar rosbuskarna mot hösten som synes.


För övrigt anser jag att man inte ska spränga varandra. Tänk på att någon ska städa upp.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer