.
Att leva sitt liv är inte alls så olikt att spela The Sims. (Aha, det kanske är själva spelidén?) Den äldsta och enklaste varianten är den enda jag har testat, men den funkar för mig. Och jag har nu insett att jag nog själv är en Sim (ja, böj gärna ordet själv till den form som ligger bäst i din mun).
För eventuella spelanalfabeter följer här en liten redogörelse för huvuduppdraget i spelet The Sims: man skapar sig en eller flera filurer/personer som man sedan ska få att växa och frodas i det hus man byggt åt henne/honom/dem. Varje filur har ett antal "mätare" som ska stå på grönt och hållas i balans för att filuren ska må bra. De måste få mat, sköta sin personliga hygien, trivas med omgivningarna, ha ett socialt liv, få god sömn, underhållas samt emellanåt få gå på toaletten. (Jag kan ha glömt någon nu och jag hoppas att det inte är någon viktig...)
Tiden är precis som i verkliga livet begränsad och därför gäller det att hålla ordning på alla parametrarna inom den tidsram man fått. Det är kul.
Mindre kul var att inse att jag själv inte är mycket mer avancerad än en Sim. Jag blir ett monster om min matmätare står på rött och trivs också bäst med att få duscha någon gång ibland. Under min föräldraledighet hade jag svårt att få stapeln "social kontakt" att fyllas upp, således var inte tillvaron helt komplett.
Ur vissa hänseenden är jag dock lite annorlunda än en Sim. Om en data-Sim är hungrig hjälper det inte hur många gånger man låter honom/henne gå på toaletten eller konversera med vänner: han/hon förblir på dåligt humör för att han/hon är hungrig. Man MÅSTE fylla upp den stapel som står på rött och kan inte ersätta det genom att fylla på en annan. Så funkar inte jag. Om jag känner mig lite ensam, behöver jag inte nödvändigtvis prata med någon utan kan smaska i mig en rejäl bit kladdkaka och må bättre. Och om jag har tråkigt en dag funkar det bra att möblera om hemma; då blir livet roligare. Tur.
Och nu är det just miljöstapeln som har fallit till för lågt för mig. Har många, dyra idéer om hur inredningen ska ändras och förnyas härhemma. G jublar. Eller inte. När jag efter flera veckors tjatande äntligen fick med honom till snåljåpinredarens Mecka Ikea idag, så finns förstås inte vitrinskåpet på lager. "Väntas först om två veckor" meddelade den långhårige Ikea-hjälparen sorgset. Han såg säkert hur motvilligt G gick in i varuhuset.
Till sist undrar jag varför vi människor strävar och sliter för att vara som alla andra och sen blir frustrerade över att vi inte är så unika som vi tänkt. Var är det felkopplat, Gud?
PS: Vår treåring åt risgrynsgröt, blodpudding och parmesan till kvällsmat idag... Är det normalt?
Att leva sitt liv är inte alls så olikt att spela The Sims. (Aha, det kanske är själva spelidén?) Den äldsta och enklaste varianten är den enda jag har testat, men den funkar för mig. Och jag har nu insett att jag nog själv är en Sim (ja, böj gärna ordet själv till den form som ligger bäst i din mun).
För eventuella spelanalfabeter följer här en liten redogörelse för huvuduppdraget i spelet The Sims: man skapar sig en eller flera filurer/personer som man sedan ska få att växa och frodas i det hus man byggt åt henne/honom/dem. Varje filur har ett antal "mätare" som ska stå på grönt och hållas i balans för att filuren ska må bra. De måste få mat, sköta sin personliga hygien, trivas med omgivningarna, ha ett socialt liv, få god sömn, underhållas samt emellanåt få gå på toaletten. (Jag kan ha glömt någon nu och jag hoppas att det inte är någon viktig...)
Tiden är precis som i verkliga livet begränsad och därför gäller det att hålla ordning på alla parametrarna inom den tidsram man fått. Det är kul.
Mindre kul var att inse att jag själv inte är mycket mer avancerad än en Sim. Jag blir ett monster om min matmätare står på rött och trivs också bäst med att få duscha någon gång ibland. Under min föräldraledighet hade jag svårt att få stapeln "social kontakt" att fyllas upp, således var inte tillvaron helt komplett.
Ur vissa hänseenden är jag dock lite annorlunda än en Sim. Om en data-Sim är hungrig hjälper det inte hur många gånger man låter honom/henne gå på toaletten eller konversera med vänner: han/hon förblir på dåligt humör för att han/hon är hungrig. Man MÅSTE fylla upp den stapel som står på rött och kan inte ersätta det genom att fylla på en annan. Så funkar inte jag. Om jag känner mig lite ensam, behöver jag inte nödvändigtvis prata med någon utan kan smaska i mig en rejäl bit kladdkaka och må bättre. Och om jag har tråkigt en dag funkar det bra att möblera om hemma; då blir livet roligare. Tur.
Och nu är det just miljöstapeln som har fallit till för lågt för mig. Har många, dyra idéer om hur inredningen ska ändras och förnyas härhemma. G jublar. Eller inte. När jag efter flera veckors tjatande äntligen fick med honom till snåljåpinredarens Mecka Ikea idag, så finns förstås inte vitrinskåpet på lager. "Väntas först om två veckor" meddelade den långhårige Ikea-hjälparen sorgset. Han såg säkert hur motvilligt G gick in i varuhuset.
Till sist undrar jag varför vi människor strävar och sliter för att vara som alla andra och sen blir frustrerade över att vi inte är så unika som vi tänkt. Var är det felkopplat, Gud?
PS: Vår treåring åt risgrynsgröt, blodpudding och parmesan till kvällsmat idag... Är det normalt?
Kommentarer