.
Hej...
Eller hur börjar man? Jag har aldrig i hela mitt liv bloggat förut. Vet inte riktigt varför jag vill det nu heller. Men det vill jag. Och jag börjar med att skriva om idag.
Jag hittade en gammal vän idag. Visar sig att hon bor i samma stad som jag nu. Vi har inte setts eller hörts på sju år eller så. Märkligt att hon dök upp i mitt huvud för några dagar sedan efter att jag inte ägnat henne en tanke på minst fem år. Och så slog jag upp tidningen idag och där sitter hon: intill en till synes lycklig make och med en nyföding i armarna. Ibland blir världen konstigt liten och sammanhängande.
Förresten är det nog därför den här bloggen kom till. De har nämligen en (hon, maken, nyfödingen och katterna) och när jag läste den blev jag inspirerad. Fast nu vet jag inte. Nåja. Tack P iallafall för att du inspirerade mig till det här.
Och nu är jag trött. Trött för att jag har tagit hand om två barn en hel, varm dag. Trött för att jag slutat på ett jobb jag älskar. Trött för att livet känns lite ensidigt just nu. Och trött för att jag ligger i startgroparna och inte kommer iväg. Som när man sitter vid tv:n och ett program man inte vill se börjar, men man sitter ändå kvar. Varför gör man det? Men snart, snart kommer jag nog upp ur soffan.
Det är de här två jag tagit hand om idag. V & E. De finaste som finns. De framkallar enbart extremer av alla känslor som finns. Extrem kärlek och extrem irritation. Extrem stolthet och extrem trötthet. Så har vi det.
Det finns en till som är finast. G. Honom är jag gift med och han ser ut precis som Johan Glans. Han är nästan lika rolig också. Ibland tycker vi olika, men inte om väsentliga saker. Något vi är väldigt oense om är huruvida godis tillhör livets nödtorft eller ej. Men man kan leva ihop ändå. Och man kan leva bra. Det gör vi. Fast ibland går debattens vågor höga vid middagsbordet. Just nu är vi oense om hur snabbt vi måste skaffa ett vitrinskåp till köket. Jag anser att det borde stått där redan igår. G har en femårsplan.
Sen bor det en S i vårt hus också. Han ser ut så här.
Nu har jag presenterat nog för idag. Jag känner att detta kan bli kul. Även om ingen läser.
Gonatt!
Hej...
Eller hur börjar man? Jag har aldrig i hela mitt liv bloggat förut. Vet inte riktigt varför jag vill det nu heller. Men det vill jag. Och jag börjar med att skriva om idag.
Jag hittade en gammal vän idag. Visar sig att hon bor i samma stad som jag nu. Vi har inte setts eller hörts på sju år eller så. Märkligt att hon dök upp i mitt huvud för några dagar sedan efter att jag inte ägnat henne en tanke på minst fem år. Och så slog jag upp tidningen idag och där sitter hon: intill en till synes lycklig make och med en nyföding i armarna. Ibland blir världen konstigt liten och sammanhängande.
Förresten är det nog därför den här bloggen kom till. De har nämligen en (hon, maken, nyfödingen och katterna) och när jag läste den blev jag inspirerad. Fast nu vet jag inte. Nåja. Tack P iallafall för att du inspirerade mig till det här.
Och nu är jag trött. Trött för att jag har tagit hand om två barn en hel, varm dag. Trött för att jag slutat på ett jobb jag älskar. Trött för att livet känns lite ensidigt just nu. Och trött för att jag ligger i startgroparna och inte kommer iväg. Som när man sitter vid tv:n och ett program man inte vill se börjar, men man sitter ändå kvar. Varför gör man det? Men snart, snart kommer jag nog upp ur soffan.
Det är de här två jag tagit hand om idag. V & E. De finaste som finns. De framkallar enbart extremer av alla känslor som finns. Extrem kärlek och extrem irritation. Extrem stolthet och extrem trötthet. Så har vi det.
Det finns en till som är finast. G. Honom är jag gift med och han ser ut precis som Johan Glans. Han är nästan lika rolig också. Ibland tycker vi olika, men inte om väsentliga saker. Något vi är väldigt oense om är huruvida godis tillhör livets nödtorft eller ej. Men man kan leva ihop ändå. Och man kan leva bra. Det gör vi. Fast ibland går debattens vågor höga vid middagsbordet. Just nu är vi oense om hur snabbt vi måste skaffa ett vitrinskåp till köket. Jag anser att det borde stått där redan igår. G har en femårsplan.
Sen bor det en S i vårt hus också. Han ser ut så här.
Nu har jag presenterat nog för idag. Jag känner att detta kan bli kul. Även om ingen läser.
Gonatt!
Kommentarer
Vad fina ni var när ni gifte er och vad söta era pojkar är. Roligt att du hittade mig, det är jag glad för. Nu får vi besök, måste skynda. Vi hörs alldeles säkert. Kram kram