.
När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller?
Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag nu presentera mig från min allra sämsta sida och se om jag kan skrämma bort mina få, men engagerade bloggläsare. Eller blir jag kanske mer intressant då?
Till att börja med är jag så här snygg:
Jag är på tok för tjock, men för lat för att göra något åt det. Jag hittar dessutom gärna på en massa ursäkter till varför jag inte kan göra något åt det. Jag har en massa fördomar om en massa olika typer av människor. Jag ser ner på folk som inte kan stava och jag är en obotlig besserwisser. Jag gillar att tycka synd om mig själv och jag blir sur om jag inte får bestämma hemma/på jobbet/i alla andra sammanhang. Jag vill gärna vara unik, men blir livrädd om jag råkar göra något som går utanför normen (se föregående blogginlägg). Jag blir illa till mods om jag i något sammanhang inte lyckats utföra något bättre än alla andra, även om jag gjort så gott jag kunnat. Jag vågar sällan säga vad jag egentligen tycker om människor, utom till min man, som har ett komplett arkiv med mindre smickrande epitet på folk i min omgivning.
Så. Jag tror det får räcka. Det finns ju trots allt en del bra med mig också. Jag KAN baka jädrigt goda bullar.
PS: Till dig anonyme som inte gillade mitt föregående, aningen depressiva blogginlägg: Jag ska bättra mig. Nästa gång ska jag bara skriva om mysiga hemmakvällar, fjärilar och kärlek.
När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller?
Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag nu presentera mig från min allra sämsta sida och se om jag kan skrämma bort mina få, men engagerade bloggläsare. Eller blir jag kanske mer intressant då?
Till att börja med är jag så här snygg:
Jag är på tok för tjock, men för lat för att göra något åt det. Jag hittar dessutom gärna på en massa ursäkter till varför jag inte kan göra något åt det. Jag har en massa fördomar om en massa olika typer av människor. Jag ser ner på folk som inte kan stava och jag är en obotlig besserwisser. Jag gillar att tycka synd om mig själv och jag blir sur om jag inte får bestämma hemma/på jobbet/i alla andra sammanhang. Jag vill gärna vara unik, men blir livrädd om jag råkar göra något som går utanför normen (se föregående blogginlägg). Jag blir illa till mods om jag i något sammanhang inte lyckats utföra något bättre än alla andra, även om jag gjort så gott jag kunnat. Jag vågar sällan säga vad jag egentligen tycker om människor, utom till min man, som har ett komplett arkiv med mindre smickrande epitet på folk i min omgivning.
Så. Jag tror det får räcka. Det finns ju trots allt en del bra med mig också. Jag KAN baka jädrigt goda bullar.
PS: Till dig anonyme som inte gillade mitt föregående, aningen depressiva blogginlägg: Jag ska bättra mig. Nästa gång ska jag bara skriva om mysiga hemmakvällar, fjärilar och kärlek.
Kommentarer