Fortsätt till huvudinnehåll

Long time, no blog

.

Oj. Ibland går tiden fort. Sägs ju att det kan vara så när man har roligt. Men det har jag inte haft direkt...

Däremot har jag varit en råtta. Frustrationen stod mig upp i halsen och Chefen med Det Fantastiska Jobbet var bara ett telefonsamtal bort. Jag har lämnat skeppet i Linköping och snubblar nu ner i livbåten H-skolan. Som att komma hem. Men inte förrän i januari. Först ska jag stå ut med tre veckors jobb med entusiasmen och inspirationen kvävd av uppsägningstid. Att inte kunna engagera sig och ändå försöka göra ett gott arbete. Inte hälsosamt för en perfektionissa som jag.

Tur är då att det snart är jul och att jag får utlopp för eventuell kreativitet i lussekattsbakande, julkortsskrivande, julpyntande och julklappsplanerande. Det är lovely. Eftersom de närmaste släktingarna firar jul i vårt hus är julen mitt (och lite G:s) projekt. Fast mest mitt. Och i år är jag stenhårt engagerad. Snöflingor av fönsterfärg och egenhändigt gjorda julkort är redan klara och frysen är full av saffransbröd. Jag är ett präkto och jag gillar det!

Men det krävs nästan så mycket engagemang för att uppbringa någon form av julstämning när decembermörkret ligger som en våt filt över allting. Grått, blött och blåsigt. Ge oss lite minusgrader åtminstone, för bövelen!

Annan tråkig sak är att den älskade mobilen bestämt sig för att tro att headsetet sitter i fast det inte gör det. Som straff fick den åka till reparatören, vilket betyder att jag inte kan lyssna på några ljudböcker. Sorgen är stor. Jag älskar min mobil, så prylgalen är jag.

Blev inte så mycket idag heller. För nu värker ryggen av dammsugning och datorsittning. God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc