Fortsätt till huvudinnehåll

Long time, no blog

.

Oj. Ibland går tiden fort. Sägs ju att det kan vara så när man har roligt. Men det har jag inte haft direkt...

Däremot har jag varit en råtta. Frustrationen stod mig upp i halsen och Chefen med Det Fantastiska Jobbet var bara ett telefonsamtal bort. Jag har lämnat skeppet i Linköping och snubblar nu ner i livbåten H-skolan. Som att komma hem. Men inte förrän i januari. Först ska jag stå ut med tre veckors jobb med entusiasmen och inspirationen kvävd av uppsägningstid. Att inte kunna engagera sig och ändå försöka göra ett gott arbete. Inte hälsosamt för en perfektionissa som jag.

Tur är då att det snart är jul och att jag får utlopp för eventuell kreativitet i lussekattsbakande, julkortsskrivande, julpyntande och julklappsplanerande. Det är lovely. Eftersom de närmaste släktingarna firar jul i vårt hus är julen mitt (och lite G:s) projekt. Fast mest mitt. Och i år är jag stenhårt engagerad. Snöflingor av fönsterfärg och egenhändigt gjorda julkort är redan klara och frysen är full av saffransbröd. Jag är ett präkto och jag gillar det!

Men det krävs nästan så mycket engagemang för att uppbringa någon form av julstämning när decembermörkret ligger som en våt filt över allting. Grått, blött och blåsigt. Ge oss lite minusgrader åtminstone, för bövelen!

Annan tråkig sak är att den älskade mobilen bestämt sig för att tro att headsetet sitter i fast det inte gör det. Som straff fick den åka till reparatören, vilket betyder att jag inte kan lyssna på några ljudböcker. Sorgen är stor. Jag älskar min mobil, så prylgalen är jag.

Blev inte så mycket idag heller. För nu värker ryggen av dammsugning och datorsittning. God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...