Fortsätt till huvudinnehåll

Long time, no blog

.

Oj. Ibland går tiden fort. Sägs ju att det kan vara så när man har roligt. Men det har jag inte haft direkt...

Däremot har jag varit en råtta. Frustrationen stod mig upp i halsen och Chefen med Det Fantastiska Jobbet var bara ett telefonsamtal bort. Jag har lämnat skeppet i Linköping och snubblar nu ner i livbåten H-skolan. Som att komma hem. Men inte förrän i januari. Först ska jag stå ut med tre veckors jobb med entusiasmen och inspirationen kvävd av uppsägningstid. Att inte kunna engagera sig och ändå försöka göra ett gott arbete. Inte hälsosamt för en perfektionissa som jag.

Tur är då att det snart är jul och att jag får utlopp för eventuell kreativitet i lussekattsbakande, julkortsskrivande, julpyntande och julklappsplanerande. Det är lovely. Eftersom de närmaste släktingarna firar jul i vårt hus är julen mitt (och lite G:s) projekt. Fast mest mitt. Och i år är jag stenhårt engagerad. Snöflingor av fönsterfärg och egenhändigt gjorda julkort är redan klara och frysen är full av saffransbröd. Jag är ett präkto och jag gillar det!

Men det krävs nästan så mycket engagemang för att uppbringa någon form av julstämning när decembermörkret ligger som en våt filt över allting. Grått, blött och blåsigt. Ge oss lite minusgrader åtminstone, för bövelen!

Annan tråkig sak är att den älskade mobilen bestämt sig för att tro att headsetet sitter i fast det inte gör det. Som straff fick den åka till reparatören, vilket betyder att jag inte kan lyssna på några ljudböcker. Sorgen är stor. Jag älskar min mobil, så prylgalen är jag.

Blev inte så mycket idag heller. För nu värker ryggen av dammsugning och datorsittning. God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Halleluja, hon är uppstånden!

. Doris är återfunnen. Vi 9-tiden kikade hon fram under lekstugan och lät sig strax infångas. Nu sitter hon och sörjer sin förlorade frihet i tryggt förvar i buren tillsammans med Lisa. Glädjen i rucklet är stor! På återskrivande!

En presentation från andra hållet

. När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller? Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag n...