.
För ett par veckor sedan upplevde jag ett ögonblick av Sverige, världen, livet och så, som berörde mig starkt, men jag vet inte hur eller varför. Jag berättar hur det gick till, så får ni där ute som kanske känner mig bättre än jag gör, tala om det.
Jag hade varit en sväng på stan och var på väg att hämta min bil i parkeringshuset. Lite halvstressat kliver jag in genom dörrarna i trapphuset och där är det. Ögonblicket alltså. Till höger om mig i trappan sitter en trasig man. Smutsig, skäggig och tovig, med slitna kläder och en lukt omkring sig som inte med den bästa vilja i världen kan beskrivas som annat än en stank. Öl och svett möter cigarett och kiss, ungefär. Med huvudet mot trappräcket sitter han där, sovande, med ett fridfullt, fårat ansikte. Arbetsskadad kanske jag är, men det svider alltid i mitt hjärta när jag ser en sådan som han.
Men Den Trasiga Herren är bara halva ögonblicket. För två steg från honom till vänster om mig finns en annan man. En busschaufförsklädd, mörkhyad man som just rullat ut sin bönematta och i det gråkalla lysrörsskenet ber eftermiddagsbön, med den tidigar julrusningen utanför fönstret.
Var det ljudet av en kulturkrock som berörde mig? Var det det faktum att ingen höjde på ögonbrynet åt någon av herrarna? Jag vet inte ens om det berörde mig på ett positivt eller negativt sätt.
Det jag vet är att det är ett ögonblick som kommer finnas med mig. Kanske tillräckligt lång tid för att jag ska förstå varför.
För ett par veckor sedan upplevde jag ett ögonblick av Sverige, världen, livet och så, som berörde mig starkt, men jag vet inte hur eller varför. Jag berättar hur det gick till, så får ni där ute som kanske känner mig bättre än jag gör, tala om det.
Jag hade varit en sväng på stan och var på väg att hämta min bil i parkeringshuset. Lite halvstressat kliver jag in genom dörrarna i trapphuset och där är det. Ögonblicket alltså. Till höger om mig i trappan sitter en trasig man. Smutsig, skäggig och tovig, med slitna kläder och en lukt omkring sig som inte med den bästa vilja i världen kan beskrivas som annat än en stank. Öl och svett möter cigarett och kiss, ungefär. Med huvudet mot trappräcket sitter han där, sovande, med ett fridfullt, fårat ansikte. Arbetsskadad kanske jag är, men det svider alltid i mitt hjärta när jag ser en sådan som han.
Men Den Trasiga Herren är bara halva ögonblicket. För två steg från honom till vänster om mig finns en annan man. En busschaufförsklädd, mörkhyad man som just rullat ut sin bönematta och i det gråkalla lysrörsskenet ber eftermiddagsbön, med den tidigar julrusningen utanför fönstret.
Var det ljudet av en kulturkrock som berörde mig? Var det det faktum att ingen höjde på ögonbrynet åt någon av herrarna? Jag vet inte ens om det berörde mig på ett positivt eller negativt sätt.
Det jag vet är att det är ett ögonblick som kommer finnas med mig. Kanske tillräckligt lång tid för att jag ska förstå varför.
Kommentarer