Fortsätt till huvudinnehåll

Kvällsbetraktelser

.
Detta är dagens bästa stund. Barnen sover. Hunden är rastad. Även G sover (det brukar han inte göra, men Förkylningen från H-vetet har golvat honom just ikväll). Huset är alldeles tyst, så när som på datorsurr och spridda nysningar från sovrummet. Jag njuter av lugnet och gott sällskap på MSN. Och jag bloggar.

Denna vecka har varit hemsk. Det stavas halsfluss. E fullständigt ur form och hemma med lillebror och mor hela veckan. Febrig, rastlös och treårstrotsig. Puh. Det enda vi inte behövt bråka om är konstigt nog den vidriga penicillinlösningen som han godvilligt svalt med lite juice. Hur gick det till? Men, man får vara glad för det lilla...

Och nu är det höst på riktigt. När termometern visade 18,3 grader i köket var det dags att premiärelda i öppna spisen. Gött. Tog sig inte förrän på tredje försöket, men ändå. Nu är det varmt så det förslår, iallafall i det rummet.

En helg ligger framför oss. Tusen saker på att-göralistan. Jag vill köpa kläder till mig själv, så att jag är presentabel första dagen på nya jobbet. Jag vet hur det blir. Efter fem timmar, sjutton svettiga provrum, 112 par jeans och lika mångar toppar kommer jag hem med nya gardiner, ett par ljuslyktor och en randig body i strl 86. Varför? Jag bestämmer mig varje gång: ingenting till barnen och ingen hemtextil, men det hjälper inte. Gustav brukar bäva när jag kommer hem också: jag har alltid minst fem nya sätt att möblera om vardagsrummet/sovrummet/tv-rummet och alla involverar möbelinköp för minst 3000 spänn. Vi tyckte att våra 160 + 90 kvm var JÄTTESTORA när vi flyttade in, men de har krympt kan jag säga... Här bor vi förresten:

Och vi trivs. Fastän golven lutar och fönstren är dragiga. Nu orkar jag inte mer. Jag har tre sjuka pojkar att ta hand om i morgon och det kräver en god natts sömn. Snark.

Kommentarer

Anonym sa…
Men du... vad är det med bodys i strl 86 egentligen. De bara hoppar ner i varukorgen!
Anonym sa…
Det bör även tilläggas att jag, med mina 22 år, äger en tröja samt en byxa i detta material.

//lillsis

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...