Fortsätt till huvudinnehåll

Råttor & människor

.

Det sägs ju att råttorna är de första som lämnar ett sjunkande skepp. Är det för att de är smarta eller fega? Jag är en råtta just nu, tror jag. Och det är nog för att jag inte vet om jag är smart eller feg som det gnager olust i maggropen. Ska skapa klarhet i detta senare.




Att vara en råtta är nog inte så dumt annars. Se filmen Ratatouille t ex. Charmiga gnagare. Har själv haft två tamråttor. Ingen av dem kunde laga mat dock. Den första hette Nike (uttalas Najk, dåvarande pojkvännens favoritklädmärke) och gillade två saker: klättra så högt upp det gick på vad som helst och äta döda flugor. Söt var han. Den andra skulle heta Ludde, men kallades aldrig något annan än Råttan. Han bodde i badrummet för att inte bli ihjälstressad av jycken, så jag lärde aldrig känna honom så bra. Men han var söt han också. Egentligen bodde han nog i badrummet för att JYCKEN inte skulle stressa ihjäl sig. Råttan själv var nog inte tillräckligt smart för att förstå att Jack Russell Terrier är lika med döden. Apropå fantasilösa namn så hette svärisarnas och G:s katt "K" eller "Katten". Rart. Råttan vilar för övrigt i svärisarnas trädgård. Frid över hans minne.



Ikväll är jag annars stolt för lillasyster F som gjort en VG-tenta och glad för att mor S klarade operationen utan större men. Gud är god.


Och snart är det jul.

Kommentarer

Anonym sa…
Yäeij! Skönt att se sitt namn i din blogg utan att ord som "bakfull" eller "svängdörr" är med som komplement :) Tänks a lot!
Anonym sa…
Skönt att höra att råttorna lämnar sjunkande skepp. Det betyder att mina väggar inte är ett dito. Suck.

Mer tips på internetshop inför jul. Jag ska köpa wallies till barnens kusiner!

www.inreda.com

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...