M & pojkarna

Hösten kommer alltid så lägligt efter sommaren. Lägger en sval, tung filt av trygga rutiner över semesterns hetta och dekadens. Lugnar ner och styr upp. Reder ut och riktar in. Som en lätt vemodig omstart. "Men, stopp! Våren!" invänder du. "Det är väl ändå då det börjar om?" Jomenvisst. Sätt fingret var som helst på cirkeln, så har du din början och ditt slut där om du vill. För mig hamnar den här. Det allra vackraste har inte kommit än, det väntar bland träden. Min nya höst är så full av uppgifter att sömnen redan slutat komma i tid. Men medan jag väntar kan jag ligga här och lyssna på regnet. Ett stilla pickande mot rutan och lite sus i stupröret. Jag tänker på hur tyst regnet skulle vara om det aldrig träffade fönstret eller nådde röret. Skulle det ens vara regn om det liksom bara blev hängande i luften? Nej, jag tror det behöver träffa på annat för att höras, märkas och definieras, inte olikt oss människoapor. För vad är vitsen med en hög nybakade bullar, om ...

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

Det kan inte vara en slump att vi firar en högtid med syftet att dränka oss i ljus, värme och kärlek när världen är som mörkast. Vi gör vad vi behöver. Och så här års brukar vi tänka att det vi behöver är att överösa varandra med stora högar presenter och överdådigt med mat serverad i hem pyntade från golv till tak. Förmedla med stora gester vad som känns därinne. Det är vackert, när omtanken får synas, så explicit som den gör vid den här tiden på året. Och tar en fram rätt lupp finns det där hela tiden. För det är inte djävulen som bor i detaljerna, det är kärleken. Den finns i den där frostiga bilrutan du skrapade fast du inte skulle åka i bilen själv. Den glöder i slanten du la i den knöliga pappersmuggen. Den värmer genom handen du la på en kollegas stress-spända axel. Den glittrar i leendet du formade i någon annans mungipor med det du sa. Den ångar ur kaffekoppen medan du lyssnar på en ledsen vän.  Den vandrar över handen som hejdar sig i stöket och stryker en kind. Den ...

2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler) För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut. För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det ...

Jag passerar inte 40 år förrän 2019, men tänker som vanligt vara ute i god tid , även med krisandet. Generös är fint att vara, så därför delar jag nu frikostigt med mig av mina (inte nödvändigtvis självupplevda men utfunderade) bästa ledtrådar till att du möjligen kan befinna dig i kris: Du (som erkänd soffpotatis) börjar tycka att det här med att genomföra en Svensk klassiker låter tilltalande. Du känner plötsligt ett behov av en ny hobby t ex knyppling, fallskärmshoppning,  spela säckpipa eller föda upp marsvin. Du vet att ditt liv skulle bli komplett bara du köpte något onödigt dyrt och blankt t ex ett fordon  med två hjul eller utan tak. Ditt yrke verkar plötsligt förlegat/onödigt jobbigt/tråkigt. Du står och stirrar på din spegelbild och undrar vart allt det där som hänger ner/har blivit fläckigt/rynkar sig har kommit ifrån. Du funderar på att sluta alternativt börja tro på Gud/Allah/Jahve eller annan valfri entitet. Din omgivning undrar om du är i en livskris. ...

I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler.  Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möj...

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då. Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sit...

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här. 2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag l...

Det är nästan exakt ett år sedan jag spillde ut några ord här senast. Antar att det gör mig till en av världshistoriens mesta långsamma och trista bloggare. Och så får det vara. Någonstans i livet tror jag en behöver något fullständigt kravlöst. Här är det för mig. Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde ...

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred? Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet. Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster ...

Jag promenerade rakt igenom ett blyertsgrått moln idag. Och för första gången sedan juni frös jag. Augustiväder är så mycket mer uppfriskande att promenera i, än juliväder. Blött, men utan svett. Jag har hittat en slinga slingrig grusväg över slätten som räcker precis en Sommar i P1-pod och det är bra för både själen och axlarna. Jag har skrattat med Jesper Rönndahl, bekymrats med Athena Farroukzad och beundrat Bea Uusma och Jason Diakité. Strax innan Athena pratat färdigt ikväll kom det ett moln till, men jag hann hem till taket innan vi möttes. #nofilter faktiskt Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant. Väl h...

Om en halvtimme kommer jag börja fylla trettiofem år. 35 år. Det är ganska många år. Om jag varit en häst skulle jag förmodligen vara död vid det här laget. Men nu är jag en tvåbent människoapa och vi har lite mer tid till förfogande. Det är svårt att inte bli sentimentalt tillbakablickande när jag sitter ensam i ett mörkt vardagsrum en halvtimme innan jag ska fylla trettiofem. I åtminstone tjugo av de där trettiofem har jag bestämt och styrt och ställt nästan själv. Men vad är det egentligen jag styrt och bestämt mig till? Det är fint att ha kommit så långt i livet att jag har tid att sitta och fundera över sånt, men det är inte alls så tillfredsställande som jag hade tänkt mig det. I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket...

I staden där jag bor pågår just nu en intensiv, nervfull debatt. Anledningen är en grupp människor som tidigare inte synts här. Tiggare, kallar vi dem. Jag tror att de själva skulle kalla sig rumäner, romer, män, kvinnor, mammor, pappor, söner, döttrar och säkert en mängd andra saker. Men för oss blir de bara "tiggarna". Ibland tror jag knappt ens de kvalar in i gruppen "människor", iallafall inte hos somliga debattörer. Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "D...

Den bästa känslan som finns är den som infinner sig när man är färdig. När läxan är gjord, träningspasset genomfört, huset städat, projektet är i hamn. När jag kan luta mig tillbaka och belåtet meddela likt Sigrid på pottan  (här nedanför) att jag är "fäääärdig". Därför är också min bästa stund på dagen ungefär så här dags (ca 20:00), när den är slut. När vi når sista punkten på agendan (lägga barn) och parkerar oss vid tv:n. Färdiga. Helt färdiga. Förresten undrar jag ifall dagarna i januari är ett par timmar längre än dagar i till exempel maj? Jag brukar nämligen börja känna mig färdig redan vid 16-tiden så här års... I mitt ständiga tillstånd av självreflekterande har jag lagt märke till att min längtan efter att bli klar med saker och gotta mig i den härliga känslan av det, ibland har konstig inverkan på min vardag (och min konsumtion). Jag kan till exempel gärna hiva på en extra, helt onödig, sked sylt på pannkakan och nöjt konstatera att jag därmed tömmer burken. ...

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva ikväll. Huvudet är  fullt av melodier och de är svåra att fånga i bokstäver. Just nu går den här runt inuti i mig. Och utanför mig, för jag kan sällan hålla musiken på insidan. En av de mest störiga sakerna med mig, tycker G: jag kan inte sluta sjunga. Men det måste ursäktas, för jag vet inte att jag börjat. Jag vet inte riktigt var alla tonerna kommer ifrån, men de är där, i magen, bröstet, i huvudet, i munnen och sen måste de ut. När ingen lyssnar är sången det som kan lindra nästan allt. Ersätta tårar, skratt och skrik. När någon lyssnar kan det bli en egotripp. Det är tur att jag föddes med en sångröst. Eller föddes med, jag kanske snarare har härmat den till mig, från mamma, Carola, Agnetha, Sarah, Celine, Kristina, Tania, Lisa, Helen. I vilket fall är jag så glad för den. Jag är alltför rastlös och lat för att lära mig ett instrument ordentligt och om jag inte haft rösten, hur skulle då alla sångerna kunna komma fria? Eller hade ...

Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är  bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen...

Det bor en sekretär i vårt hus. Den flyttade hit under jullovet från en familj som skulle renovera och inte längre att lust att ha någon sekretär. Jag har aldrig tidigare ägt en sekretär, men det är en fin upplevelse. Det går inte bara finfint att förvara småprylar i den. Det går också bra att ställa datorn på den, beundra den, tappa bort nyckeln till den, hitta nyckeln och sedan sitta vid den och känna sig intellektuell för att man har en sekretär att sitta och skriva vid. Vår sekretär har både stora och små lådor och en blank, välvd lucka att fälla ner för att gömma alla de mystiska sakerna i den (pennor, saxar, post-it-lappar och andra spännande artefakter). Ni fattar. Jag gillar den. Mycket. En del av en väldigt nöjd sekretär Ibland har jag, liksom ganska många andra människor, ett ganska ohälsosamt förhållande till prylar. Lyckligtvis har jag kommit ifrån den värsta köpa-nytt-perioden i mitt liv. Numera handlar det oftast inte om att skruva ihop någonting från IKEA utan mer...

Det är 560 dagar sedan det blev tyst här. Jag önskar att jag kunde berätta om att mitt liv numera är så spännande, fullt av fasterskap och äventyr, så att jag inte har tid att berätta om det. Så är det emellertid inte. Jag är fortfarande faster,  mamma, dotter och svärdotter och en hel massa annat på ungefär samma sätt som den där dagen i juni. Det är bara det att jag, alla andra och världen blivit 560 dagar äldre. Precis som alltid har jag just firat en jul och avslutat ett år. Det beror troligen på att jag blivit 560 dagar äldre som det känns som att julen är mycket snabbare nuförtiden. Ritsch, ratsch, fillibom, så var det mellandagsrea och klibbsvettiga provrum med stora julklappssedlar i plånboken. I år hade vi en tomte som fick oss att sjunga "Hej, tomtegubbar" mitt i paketutdelningen. Det brukar vi inte göra. Men det hade jag, fastän jag är en julaftonsfundamentalist, inte det minsta emot. Under hösten har jag hämtat in lite lugn och ro och det gör mig betydl...

. Det krävs ibland lite magi för att väcka en sovande blogg. Och nu har det faktiskt hänt något som inspirerat mina fingrar igen. För det finns sådant som får tiden att stanna till. Som när två blir tre. När man och kvinna plötsligt också är pappa och mamma. När ett par blir en familj. Så enormt enkelt och ofattbart komplicerat. Hon anlände på natten och idag fick jag lägga näsan mot hennes rosa kind och vara faster för allra första gången. En ny människa, så stor i sin litenhet, fick hänga en stund på min axel och dela sin värme med mig. Det är ingenting annat än magi. Lite omtumlade såg de ut, de nyblivna föräldrarna. Och fastän det är nästan på dagen åtta år sedan jag själv debuterade som mamma, känner jag igen det. En känslomässig urladdning som lämnar en lite blek och trött, men lugn och lycklig. Idag kan jag inte för mitt liv minnas eller förstå hur det var innan. Undrar om de kommer känna likadant? Jag är så glad för att jag nu får stå i utkanten av den här magin, att jag...