Det bor en sekretär i vårt hus. Den flyttade hit under jullovet från en familj som skulle renovera och inte längre att lust att ha någon sekretär. Jag har aldrig tidigare ägt en sekretär, men det är en fin upplevelse. Det går inte bara finfint att förvara småprylar i den. Det går också bra att ställa datorn på den, beundra den, tappa bort nyckeln till den, hitta nyckeln och sedan sitta vid den och känna sig intellektuell för att man har en sekretär att sitta och skriva vid. Vår sekretär har både stora och små lådor och en blank, välvd lucka att fälla ner för att gömma alla de mystiska sakerna i den (pennor, saxar, post-it-lappar och andra spännande artefakter). Ni fattar. Jag gillar den. Mycket.
 |
| En del av en väldigt nöjd sekretär |
Ibland har jag, liksom ganska många andra människor, ett ganska ohälsosamt förhållande till prylar. Lyckligtvis har jag kommit ifrån den värsta köpa-nytt-perioden i mitt liv. Numera handlar det oftast inte om att skruva ihop någonting från IKEA utan mera om att jag kärar ner mig i någon dammig, skavd företeelse på loppis eller i en Blocket-annons. Det är som att vår inredning är ett pussel och plötsligt kan jag hitta den där biten som kommer att göra rummet/huset/hörnet helt och komplett. Sekretären är det senaste, men inte det sista, fyndet i raden. Och eftersom jag sett många animerade filmer, känner jag en stor tillfredsställelse när jag förbarmar mig och tar hand om något gammalt, som kanske varit älskat, men nu ratats. Med det här resonemanget platsar jag nästan i Antikrundan, om man räknar bort det faktum att jag inte vet ett dugg om antikviteter. Förutom att jag såklart vet precis hur de känner.
/Kvinnan som kunde tala med sekretärer
Kommentarer