Fortsätt till huvudinnehåll

Semester?

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då.

Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sitta ytterligare tio (10!!) dagar vid mitt egna stökiga skrivbord, med tystnaden och sju livströtta pelargoner som enda sällskap. Det ser ut som en scen ur någon Roy Andersson-film när jag spelar upp det i mitt huvud. Minus det roliga.



Ni som känner mig vet dock att jag inte alltid är så bra på att ha semester. Jag drabbas lätt av semesterapati och blir inaktiv och rastlös på samma gång av all ledig tid. I år försöker jag angripa det på nytt sätt, med en ny magisk grej som jag har upptäckt. Det verkar väldigt fiffigt och jag vågar redan nu tipsa er om att testa det. Det kallas planering och betyder att en bestämmer i förväg vad som ska göras på semestern, istället för att spara det till första semesterdagen när alla är utpumpade och allt roligt redan är fullbokat. Jag återkommer i augusti med en recension av fenomenet. Planering alltså. Kom ihåg var ni hörde det först.


Med semi-stora barn blir det också annorlunda på semestern. Ge M:s pojkar ett rum (eller ett hörn stort nog att sitta i), en skärm av något slag och tillgång till wi-fi, så är de helt belåtna. Inget behov av spexande och aktiverande föräldraskap längre således, ur deras perspektiv iallafall. Inför sommarlovet skrev de lappar med sommarönskemål och det första och största önskemålet var "att få sova ensamma i huset - utan vuxen". Jahopp. Föräldrar gör sig alltså bäst som osynliga för närvarande. Ger en helt ny innebörd till transparent parenting. Jag klamrar mig fast vid att det nog blir bättre senare. Jag är 38 år och tycker att det är helt okej att ha föräldrar som syns och det har jag tyckt ett tag.

Nu är det kväll, jag är solvarm i huden och rosévinsmjuk i hjärtat och tänker att jag nog kommer överleva två veckor till på jobbet och kanske till och med vad annat som livet kastar på mig framöver. Och där är det ganska bra att sluta.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer