Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då.
Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sitta ytterligare tio (10!!) dagar vid mitt egna stökiga skrivbord, med tystnaden och sju livströtta pelargoner som enda sällskap. Det ser ut som en scen ur någon Roy Andersson-film när jag spelar upp det i mitt huvud. Minus det roliga.
Ni som känner mig vet dock att jag inte alltid är så bra på att ha semester. Jag drabbas lätt av semesterapati och blir inaktiv och rastlös på samma gång av all ledig tid. I år försöker jag angripa det på nytt sätt, med en ny magisk grej som jag har upptäckt. Det verkar väldigt fiffigt och jag vågar redan nu tipsa er om att testa det. Det kallas planering och betyder att en bestämmer i förväg vad som ska göras på semestern, istället för att spara det till första semesterdagen när alla är utpumpade och allt roligt redan är fullbokat. Jag återkommer i augusti med en recension av fenomenet. Planering alltså. Kom ihåg var ni hörde det först.
 |
Med semi-stora barn blir det också annorlunda på semestern. Ge M:s pojkar ett rum (eller ett hörn stort nog att sitta i), en skärm av något slag och tillgång till wi-fi, så är de helt belåtna. Inget behov av spexande och aktiverande föräldraskap längre således, ur deras perspektiv iallafall. Inför sommarlovet skrev de lappar med sommarönskemål och det första och största önskemålet var "att få sova ensamma i huset - utan vuxen". Jahopp. Föräldrar gör sig alltså bäst som osynliga för närvarande. Ger en helt ny innebörd till transparent parenting. Jag klamrar mig fast vid att det nog blir bättre senare. Jag är 38 år och tycker att det är helt okej att ha föräldrar som syns och det har jag tyckt ett tag.
Nu är det kväll, jag är solvarm i huden och rosévinsmjuk i hjärtat och tänker att jag nog kommer överleva två veckor till på jobbet och kanske till och med vad annat som livet kastar på mig framöver. Och där är det ganska bra att sluta.
Kommentarer