I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler. Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möjligt bara ibland.
Det där "oftast" i första raden kommer sig av att det förstås finns baksidor med instrumentet. Jag har ännu inte hittat off-knappen nämligen. Och med radarn ständigt påkopplad kan livet ibland bli snudd på outhärdligt. Särskilt om radarn blivit lite felinställd. Varenda liten blinkning, nyans i tonfall, huvudvridning, rynkning, ordval, andetag tas in, processas och (fel?)tolkas. På jobbet är det en nödvändighet och jag har skydd av en yrkesmässig relation till den jag ser och kommunicerar med. Men som vanliga M, i de vanliga relationerna, där alla möjliga känslor finns, kan det bli läskigt. Särskilt om det finns en fnurra. Jag blir som en emotionell version av prinsessan på ärten och kan bli alldeles känslomässigt blåslagen av minsta lilla antydan. Och alltihop är instoppat i ett tjockt fodral av robust tant, som (åtminstone vad jag tror) döljer nojorna väl och förleder en del att tänka att jag är tåligare än vad jag är.
På det stora hela är det förstår bättre att vara bra än sämre på detta. Jag lever gärna med blåmärkena eftersom jag tror att jag genom det faktiskt ibland hjälper andra att slippa några av sina. Och det robusta tantfodralet fungerar, under rätt förutsättningar, ungefär som en rysk docka; det är många lager som ska forceras innan det gör ont på riktigt. Det är bara den där minsta tummelisalilla som behöver hanteras med yttersta varsamhet. Och den har inte så många träffat.
Är jag unik i detta? Under inga omständigheter. Tvärtom tror (hoppas) jag att jag just beskrivit en av alla de brokiga pusselbitar som ingår i att vara människa. Och som vi behöver hjälpa varandra att leva med.
Puss å gokväll!
Det där "oftast" i första raden kommer sig av att det förstås finns baksidor med instrumentet. Jag har ännu inte hittat off-knappen nämligen. Och med radarn ständigt påkopplad kan livet ibland bli snudd på outhärdligt. Särskilt om radarn blivit lite felinställd. Varenda liten blinkning, nyans i tonfall, huvudvridning, rynkning, ordval, andetag tas in, processas och (fel?)tolkas. På jobbet är det en nödvändighet och jag har skydd av en yrkesmässig relation till den jag ser och kommunicerar med. Men som vanliga M, i de vanliga relationerna, där alla möjliga känslor finns, kan det bli läskigt. Särskilt om det finns en fnurra. Jag blir som en emotionell version av prinsessan på ärten och kan bli alldeles känslomässigt blåslagen av minsta lilla antydan. Och alltihop är instoppat i ett tjockt fodral av robust tant, som (åtminstone vad jag tror) döljer nojorna väl och förleder en del att tänka att jag är tåligare än vad jag är.
På det stora hela är det förstår bättre att vara bra än sämre på detta. Jag lever gärna med blåmärkena eftersom jag tror att jag genom det faktiskt ibland hjälper andra att slippa några av sina. Och det robusta tantfodralet fungerar, under rätt förutsättningar, ungefär som en rysk docka; det är många lager som ska forceras innan det gör ont på riktigt. Det är bara den där minsta tummelisalilla som behöver hanteras med yttersta varsamhet. Och den har inte så många träffat.Är jag unik i detta? Under inga omständigheter. Tvärtom tror (hoppas) jag att jag just beskrivit en av alla de brokiga pusselbitar som ingår i att vara människa. Och som vi behöver hjälpa varandra att leva med.
Puss å gokväll!
Kommentarer