Om en halvtimme kommer jag börja fylla trettiofem år. 35 år. Det är ganska många år. Om jag varit en häst skulle jag förmodligen vara död vid det här laget. Men nu är jag en tvåbent människoapa och vi har lite mer tid till förfogande. Det är svårt att inte bli sentimentalt tillbakablickande när jag sitter ensam i ett mörkt vardagsrum en halvtimme innan jag ska fylla trettiofem. I åtminstone tjugo av de där trettiofem har jag bestämt och styrt och ställt nästan själv. Men vad är det egentligen jag styrt och bestämt mig till? Det är fint att ha kommit så långt i livet att jag har tid att sitta och fundera över sånt, men det är inte alls så tillfredsställande som jag hade tänkt mig det.
I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket bredvid mig, med hans ring på mitt finger. Tjugonio av de däringa åren har jag tillbringat i Östergötland. Och i närmare elva av dem har jag fått betalt för att försöka hjälpa andra människor med sina år. Nio av åren har jag sovit i Rucklet, det dragiga, som är vårt hem. I mer än trettio av åren har jag levt i ett hushåll som innefattat minst ett fyrbent husdjur. Och lika många år har jag sjungit.
Allt det där är inte så illa. Det är inte vägen hit som skaver i mig; den är som den är, den blev som den blev och det är bra. Det är de där åren som ännu inte varit som jag undrar över. När alla de där stora sakerna är färdiga; när jag gift mig, blivit mamma, köpt ett hus, tagit en examen, fått ett fast jobb. Vad gör jag sen? Vad ska jag skriva här i juni 2024? Den röda tråden jag följt har tagit slut och jag hittar ingen ny tåt att skarva med. Men det ordnar sig nog. För det finns väl en ny tåt?
Om några timmars sömn tar jag (passande nog) väg 35 tillbaka till där det började. Till Lillort där jag bodde de första tjugo av de där trettiofem. Där jag bråkade med tålmodiga föräldrar, retade småsyskon och fick min första kyss. Där jag körde omkull med moppen och blev förälskad i ett par långa, svarta ögonfransar. Där jag sjöng att fy fan vad jag var bra när jag tog studenten. Där ska jag stå på en gräsmatta och heja på min ena alldeles egna lilla fotbollshjälte medan jag fyller 35 som allra bäst. Och den där tåten får jag leta efter en annan dag.
I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket bredvid mig, med hans ring på mitt finger. Tjugonio av de däringa åren har jag tillbringat i Östergötland. Och i närmare elva av dem har jag fått betalt för att försöka hjälpa andra människor med sina år. Nio av åren har jag sovit i Rucklet, det dragiga, som är vårt hem. I mer än trettio av åren har jag levt i ett hushåll som innefattat minst ett fyrbent husdjur. Och lika många år har jag sjungit.
Allt det där är inte så illa. Det är inte vägen hit som skaver i mig; den är som den är, den blev som den blev och det är bra. Det är de där åren som ännu inte varit som jag undrar över. När alla de där stora sakerna är färdiga; när jag gift mig, blivit mamma, köpt ett hus, tagit en examen, fått ett fast jobb. Vad gör jag sen? Vad ska jag skriva här i juni 2024? Den röda tråden jag följt har tagit slut och jag hittar ingen ny tåt att skarva med. Men det ordnar sig nog. För det finns väl en ny tåt?
Om några timmars sömn tar jag (passande nog) väg 35 tillbaka till där det började. Till Lillort där jag bodde de första tjugo av de där trettiofem. Där jag bråkade med tålmodiga föräldrar, retade småsyskon och fick min första kyss. Där jag körde omkull med moppen och blev förälskad i ett par långa, svarta ögonfransar. Där jag sjöng att fy fan vad jag var bra när jag tog studenten. Där ska jag stå på en gräsmatta och heja på min ena alldeles egna lilla fotbollshjälte medan jag fyller 35 som allra bäst. Och den där tåten får jag leta efter en annan dag.
Kommentarer