I staden där jag bor pågår just nu en intensiv, nervfull debatt. Anledningen är en grupp människor som tidigare inte synts här. Tiggare, kallar vi dem. Jag tror att de själva skulle kalla sig rumäner, romer, män, kvinnor, mammor, pappor, söner, döttrar och säkert en mängd andra saker. Men för oss blir de bara "tiggarna". Ibland tror jag knappt ens de kvalar in i gruppen "människor", iallafall inte hos somliga debattörer.
Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "De är minsann organiserade" med ett tonfall som antyder att organisering är lika förkastligt som att köra rattfull eller skattefuska. Såklart de organiserar sig. Kan vi människor skapa ett sammanhang i en kaotisk situation gör vi det, allra helst med hjälp av andra. Inte för att vi är ondskefulla utan för att vi är människor. Och kan vi få några extra kronor i muggen om vi fejkar ett handikapp gör vi det.
Jag vet inte själv vad jag tycker att vi ska göra. Ibland lägger jag några mynt i en solkig pappmugg, ibland ger jag ett leende eller en nick och ibland orkar inte heller jag se. Det gör fysiskt ont i mig att det finns människor som har nått den grad av desperation att de sätter i stort sett hela sin värdighet åt sidan för att klara sig. Men den smärtan är förmodligen bara en ilning i jämförelse med vad som bor i pappmuggens ägare. Den mörkögda kvinnan vid ICA-entrén är inte från en annan planet. Jag är säker på att det kostar henne lika mycket, som det skulle göra mig, att lämna familjen, bege sig till ett annat land och sitta många, långa timmar i februarikylan som ett bylte av kläder och filtar; för 100 kr i svenska småmynt.
Jag är stolt över att de här människorna har fått en varm sporthall att övernatta i, här i min stad. Jag vet att vi inte kan hjälpa alla fattiga som kommer till oss eller alla fattiga i Rumänien, i Europa, i världen. Men jag vet att vi kan klara att fortsätta tänka på dem som människor. Om vi försöker.
Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "De är minsann organiserade" med ett tonfall som antyder att organisering är lika förkastligt som att köra rattfull eller skattefuska. Såklart de organiserar sig. Kan vi människor skapa ett sammanhang i en kaotisk situation gör vi det, allra helst med hjälp av andra. Inte för att vi är ondskefulla utan för att vi är människor. Och kan vi få några extra kronor i muggen om vi fejkar ett handikapp gör vi det.
Jag vet inte själv vad jag tycker att vi ska göra. Ibland lägger jag några mynt i en solkig pappmugg, ibland ger jag ett leende eller en nick och ibland orkar inte heller jag se. Det gör fysiskt ont i mig att det finns människor som har nått den grad av desperation att de sätter i stort sett hela sin värdighet åt sidan för att klara sig. Men den smärtan är förmodligen bara en ilning i jämförelse med vad som bor i pappmuggens ägare. Den mörkögda kvinnan vid ICA-entrén är inte från en annan planet. Jag är säker på att det kostar henne lika mycket, som det skulle göra mig, att lämna familjen, bege sig till ett annat land och sitta många, långa timmar i februarikylan som ett bylte av kläder och filtar; för 100 kr i svenska småmynt.
Jag är stolt över att de här människorna har fått en varm sporthall att övernatta i, här i min stad. Jag vet att vi inte kan hjälpa alla fattiga som kommer till oss eller alla fattiga i Rumänien, i Europa, i världen. Men jag vet att vi kan klara att fortsätta tänka på dem som människor. Om vi försöker.
Kommentarer