Det är nästan exakt ett år sedan jag spillde ut några ord här senast. Antar att det gör mig till en av världshistoriens mesta långsamma och trista bloggare. Och så får det vara. Någonstans i livet tror jag en behöver något fullständigt kravlöst. Här är det för mig.
Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde ditt jobb och du gjorde det bra. I tio år höll du oss (hyfsat) varma, torra och nöjda och åtminstone de första 6-7 åren älskade jag dig så som en älskar sitt första hus. Sen tror jag att vi gled ifrån varandra lite, du och jag, men jag tycker nog att vi skildes som vänner ändå. Tack.
Jag var på alla sätt inställd på att husförsäljning och flytt är ett livsprojekt av rang. Ändå har jag nog ännu inte riktigt hämtat mig från chocken jag fick av hur mycket tid det tog. Maj till augusti blev ett enda långt packa-städa-rensa-plocka-laga-ansa-putsa-slänga-damma. Och då hade vi inte ens börjat flytta. Första lördagen i augusti klev vi över tröskeln här, i det nya, dyra, vita, där jag sitter nu. Nu har vi en gatuadress, ett inbrottslarm, ett kylskåp med inbyggd ismaskin och tre minuters promenad till pendeltåget. Stämmer dåligt med min bild av hur jag skulle bo, men vi har det bra här.
Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde ditt jobb och du gjorde det bra. I tio år höll du oss (hyfsat) varma, torra och nöjda och åtminstone de första 6-7 åren älskade jag dig så som en älskar sitt första hus. Sen tror jag att vi gled ifrån varandra lite, du och jag, men jag tycker nog att vi skildes som vänner ändå. Tack.
Jag var på alla sätt inställd på att husförsäljning och flytt är ett livsprojekt av rang. Ändå har jag nog ännu inte riktigt hämtat mig från chocken jag fick av hur mycket tid det tog. Maj till augusti blev ett enda långt packa-städa-rensa-plocka-laga-ansa-putsa-slänga-damma. Och då hade vi inte ens börjat flytta. Första lördagen i augusti klev vi över tröskeln här, i det nya, dyra, vita, där jag sitter nu. Nu har vi en gatuadress, ett inbrottslarm, ett kylskåp med inbyggd ismaskin och tre minuters promenad till pendeltåget. Stämmer dåligt med min bild av hur jag skulle bo, men vi har det bra här.
Och när en ändå håller på och stökar till det för sig, så kan en ju lika gärna byta jobb också, så det gjorde jag. I mars lämnade jag skolans värld och gav mig i kast med ännu ledsnare ungar. Barn- och ungdomspsykiatri minsann. Jag försöker fortfarande hitta rätt bland diagnoser och journaler och även om jag känner mig lite vilse emellanåt (= kris-å-panik-jag-kan-ju-ingenting-om-det-här!) så kan jag inte önska mig något mer. Med ett gäng godhjärtade superproffs i ryggen klarar jag tydligen mer än vad jag tror. Tack, ni som lät mig försöka. Jag har inte varit sugen på att läsa jobbannonser en enda gång sedan jag kom till er och det vill inte säga lite när det gäller mig. Nu vill jag inte flytta mer.
Kommentarer