Jag promenerade rakt igenom ett blyertsgrått moln idag. Och för första gången sedan juni frös jag. Augustiväder är så mycket mer uppfriskande att promenera i, än juliväder. Blött, men utan svett. Jag har hittat en slinga slingrig grusväg över slätten som räcker precis en Sommar i P1-pod och det är bra för både själen och axlarna. Jag har skrattat med Jesper Rönndahl, bekymrats med Athena Farroukzad och beundrat Bea Uusma och Jason Diakité. Strax innan Athena pratat färdigt ikväll kom det ett moln till, men jag hann hem till taket innan vi möttes.
Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant.
Väl hemma stod jag i mitt sovrumsfönster och tittade på vår husgrävling som städade upp alla nedfallna plommon. Tack, husgrävlingen! Varje år knäar vårt plommonträd under lika delar frukt och getingar och sedan rasar hela härligheten ner på grusgången eftersom vi sällan (aldrig) har tid (bryr oss) att ta hand om den. Nu kan jag låtsas att jag vårdar min image som djurvän när jag ignorerar trädgården. Briljant.
Semestern är snart två veckor bort och för varje år sörjer jag den mindre och mindre, när den är slut. Det kommer ju en ny. Och ibland blir den bara ett stort sjok tid som ska fyllas med upplevelser som ska räcka hela året, men sällan gör det. Jag minns årets som svettig. Om inte också jag var så svenskskolad i att man ska "passa på" när vädret är vackert, hade jag helst legat i soffan med gardinerna fördragna, Netflix på tv:n och ostbågarna i munnen. Det har jag i och för sig också gjort. Syndiga jag. Men jag har badat i hav, gått på museum, åkt långt i bil, ätit glass, bränt mig i solen, tittat på djur och ätit grillat också, så jag tror inte att jag riskerar mitt medborgarskap.
 |
| #nofilter faktiskt |
Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant.
Väl hemma stod jag i mitt sovrumsfönster och tittade på vår husgrävling som städade upp alla nedfallna plommon. Tack, husgrävlingen! Varje år knäar vårt plommonträd under lika delar frukt och getingar och sedan rasar hela härligheten ner på grusgången eftersom vi sällan (aldrig) har tid (bryr oss) att ta hand om den. Nu kan jag låtsas att jag vårdar min image som djurvän när jag ignorerar trädgården. Briljant.
Semestern är snart två veckor bort och för varje år sörjer jag den mindre och mindre, när den är slut. Det kommer ju en ny. Och ibland blir den bara ett stort sjok tid som ska fyllas med upplevelser som ska räcka hela året, men sällan gör det. Jag minns årets som svettig. Om inte också jag var så svenskskolad i att man ska "passa på" när vädret är vackert, hade jag helst legat i soffan med gardinerna fördragna, Netflix på tv:n och ostbågarna i munnen. Det har jag i och för sig också gjort. Syndiga jag. Men jag har badat i hav, gått på museum, åkt långt i bil, ätit glass, bränt mig i solen, tittat på djur och ätit grillat också, så jag tror inte att jag riskerar mitt medborgarskap.
Och i Oslo står det en snygg tall. God kväll!
 |
| Oslos snyggaste tall |
Kommentarer