Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här.
2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag lovar.
Det viner dock lite snålt runt öronen här ovanför kanten. Trump, cancer, sverigedemokrater och livskriser virvlar runt i luften, så jag behöver nog både mössa och täckoverall (ja, jag är född på 70-talet, det fanns inga allvädersställ i fyra lager med super-active-duper-mega-breathing-material då) innan jag vågar ställa mig rakryggad igen. Men jag gör det. Snart.
Det är förstås lite vanskligt att försöka sammanfatta nästan två hela år, men jag ska försöka uppdatera er på det mest väsentliga (utan inbördes ordning).
- Jag är numera tonårsmamma. Hoppsan.
- Jag har skaffat två onödiga kaniner.
- Jag har inte bytt jobb. Jättekonstigt. Jag vill inte ens. Ännu konstigare.
- Jag har varit i Barcelona.
- Jag har tittat på alla Gilmore Girls-avsnitt.
- Jag har helt självständigt skruvat ihop en garderob från IKEA. Kände mig snudd på anarkistisk eftersom det stod i instruktionerna att man skulle vara TVÅ.
Nu börjar jag om. Var med mig igen om ni vill.
Kommentarer