Fortsätt till huvudinnehåll

Börja om

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här.

2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag lovar.


Det viner dock lite snålt runt öronen här ovanför kanten. Trump, cancer, sverigedemokrater och livskriser virvlar runt i luften, så jag behöver nog både mössa och täckoverall (ja, jag är född på 70-talet, det fanns inga allvädersställ i fyra lager med super-active-duper-mega-breathing-material då) innan jag vågar ställa mig rakryggad igen. Men jag gör det. Snart.

Det är förstås lite vanskligt att försöka sammanfatta nästan två hela år, men jag ska försöka uppdatera er på det mest väsentliga (utan inbördes ordning).
  • Jag är numera tonårsmamma. Hoppsan. 
  • Jag har skaffat två onödiga kaniner.
  • Jag har inte bytt jobb. Jättekonstigt. Jag vill inte ens. Ännu konstigare.
  • Jag har varit i Barcelona.
  • Jag har tittat på alla Gilmore Girls-avsnitt.
  • Jag har helt självständigt skruvat ihop en garderob från IKEA. Kände mig snudd på anarkistisk eftersom det stod i instruktionerna att man skulle vara TVÅ.
Nu börjar jag om. Var med mig igen om ni vill.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer