Fortsätt till huvudinnehåll

Börja om

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här.

2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag lovar.


Det viner dock lite snålt runt öronen här ovanför kanten. Trump, cancer, sverigedemokrater och livskriser virvlar runt i luften, så jag behöver nog både mössa och täckoverall (ja, jag är född på 70-talet, det fanns inga allvädersställ i fyra lager med super-active-duper-mega-breathing-material då) innan jag vågar ställa mig rakryggad igen. Men jag gör det. Snart.

Det är förstås lite vanskligt att försöka sammanfatta nästan två hela år, men jag ska försöka uppdatera er på det mest väsentliga (utan inbördes ordning).
  • Jag är numera tonårsmamma. Hoppsan. 
  • Jag har skaffat två onödiga kaniner.
  • Jag har inte bytt jobb. Jättekonstigt. Jag vill inte ens. Ännu konstigare.
  • Jag har varit i Barcelona.
  • Jag har tittat på alla Gilmore Girls-avsnitt.
  • Jag har helt självständigt skruvat ihop en garderob från IKEA. Kände mig snudd på anarkistisk eftersom det stod i instruktionerna att man skulle vara TVÅ.
Nu börjar jag om. Var med mig igen om ni vill.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer