Fortsätt till huvudinnehåll

Sjunger

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva ikväll. Huvudet är  fullt av melodier och de är svåra att fånga i bokstäver. Just nu går den här runt inuti i mig. Och utanför mig, för jag kan sällan hålla musiken på insidan. En av de mest störiga sakerna med mig, tycker G: jag kan inte sluta sjunga. Men det måste ursäktas, för jag vet inte att jag börjat. Jag vet inte riktigt var alla tonerna kommer ifrån, men de är där, i magen, bröstet, i huvudet, i munnen och sen måste de ut. När ingen lyssnar är sången det som kan lindra nästan allt. Ersätta tårar, skratt och skrik. När någon lyssnar kan det bli en egotripp.

Det är tur att jag föddes med en sångröst. Eller föddes med, jag kanske snarare har härmat den till mig, från mamma, Carola, Agnetha, Sarah, Celine, Kristina, Tania, Lisa, Helen. I vilket fall är jag så glad för den. Jag är alltför rastlös och lat för att lära mig ett instrument ordentligt och om jag inte haft rösten, hur skulle då alla sångerna kunna komma fria? Eller hade musiken hittat en annan väg?


Utan sångrösten hade jag inte heller hittat G. Fina G, med sina långa armar. I honom finns minst lika mycket musik som inne i mig. Den sipprar ut lite här och var, inte lika enkelspårigt som hos mig. Genom datorn eller hans röda Nord eller något annat som erbjuder rätt antal tangenter eller strängar. Klokt av mig att lägga beslag på honom (= tur för mig att han lät sig läggas beslag på). Som sångerska behöver man inte bara en godhjärtad äkta man utan också en högklassig ackompanjatör. Det har jag. Big time.

Det hände sig så att jag som ny i stan för längesedan fick en lapp med en mailadress på av en medstudent. "De söker sångerska", sa hon och log. Jag sökte vänner och musik, så jag anmälde mitt intresse. Det tog nästan 13 år innan jag fick bli sångerska just med den konstellationen (för det blev jag inte då), men allt det andra fick jag nästan på en gång. Minst två bästisar. Och en av dem gifte jag mig med.

Jag har sjungit mig till riktigt härliga saker. Jag sjunger nog vidare. Har G stått ut i 14 år, klarar han väl en stund till.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...