Fortsätt till huvudinnehåll

Sjunger

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva ikväll. Huvudet är  fullt av melodier och de är svåra att fånga i bokstäver. Just nu går den här runt inuti i mig. Och utanför mig, för jag kan sällan hålla musiken på insidan. En av de mest störiga sakerna med mig, tycker G: jag kan inte sluta sjunga. Men det måste ursäktas, för jag vet inte att jag börjat. Jag vet inte riktigt var alla tonerna kommer ifrån, men de är där, i magen, bröstet, i huvudet, i munnen och sen måste de ut. När ingen lyssnar är sången det som kan lindra nästan allt. Ersätta tårar, skratt och skrik. När någon lyssnar kan det bli en egotripp.

Det är tur att jag föddes med en sångröst. Eller föddes med, jag kanske snarare har härmat den till mig, från mamma, Carola, Agnetha, Sarah, Celine, Kristina, Tania, Lisa, Helen. I vilket fall är jag så glad för den. Jag är alltför rastlös och lat för att lära mig ett instrument ordentligt och om jag inte haft rösten, hur skulle då alla sångerna kunna komma fria? Eller hade musiken hittat en annan väg?


Utan sångrösten hade jag inte heller hittat G. Fina G, med sina långa armar. I honom finns minst lika mycket musik som inne i mig. Den sipprar ut lite här och var, inte lika enkelspårigt som hos mig. Genom datorn eller hans röda Nord eller något annat som erbjuder rätt antal tangenter eller strängar. Klokt av mig att lägga beslag på honom (= tur för mig att han lät sig läggas beslag på). Som sångerska behöver man inte bara en godhjärtad äkta man utan också en högklassig ackompanjatör. Det har jag. Big time.

Det hände sig så att jag som ny i stan för längesedan fick en lapp med en mailadress på av en medstudent. "De söker sångerska", sa hon och log. Jag sökte vänner och musik, så jag anmälde mitt intresse. Det tog nästan 13 år innan jag fick bli sångerska just med den konstellationen (för det blev jag inte då), men allt det andra fick jag nästan på en gång. Minst två bästisar. Och en av dem gifte jag mig med.

Jag har sjungit mig till riktigt härliga saker. Jag sjunger nog vidare. Har G stått ut i 14 år, klarar han väl en stund till.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Älskade tvättstuga!

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s...

Om epilering

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va...