Fortsätt till huvudinnehåll

Sjunger

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva ikväll. Huvudet är  fullt av melodier och de är svåra att fånga i bokstäver. Just nu går den här runt inuti i mig. Och utanför mig, för jag kan sällan hålla musiken på insidan. En av de mest störiga sakerna med mig, tycker G: jag kan inte sluta sjunga. Men det måste ursäktas, för jag vet inte att jag börjat. Jag vet inte riktigt var alla tonerna kommer ifrån, men de är där, i magen, bröstet, i huvudet, i munnen och sen måste de ut. När ingen lyssnar är sången det som kan lindra nästan allt. Ersätta tårar, skratt och skrik. När någon lyssnar kan det bli en egotripp.

Det är tur att jag föddes med en sångröst. Eller föddes med, jag kanske snarare har härmat den till mig, från mamma, Carola, Agnetha, Sarah, Celine, Kristina, Tania, Lisa, Helen. I vilket fall är jag så glad för den. Jag är alltför rastlös och lat för att lära mig ett instrument ordentligt och om jag inte haft rösten, hur skulle då alla sångerna kunna komma fria? Eller hade musiken hittat en annan väg?


Utan sångrösten hade jag inte heller hittat G. Fina G, med sina långa armar. I honom finns minst lika mycket musik som inne i mig. Den sipprar ut lite här och var, inte lika enkelspårigt som hos mig. Genom datorn eller hans röda Nord eller något annat som erbjuder rätt antal tangenter eller strängar. Klokt av mig att lägga beslag på honom (= tur för mig att han lät sig läggas beslag på). Som sångerska behöver man inte bara en godhjärtad äkta man utan också en högklassig ackompanjatör. Det har jag. Big time.

Det hände sig så att jag som ny i stan för längesedan fick en lapp med en mailadress på av en medstudent. "De söker sångerska", sa hon och log. Jag sökte vänner och musik, så jag anmälde mitt intresse. Det tog nästan 13 år innan jag fick bli sångerska just med den konstellationen (för det blev jag inte då), men allt det andra fick jag nästan på en gång. Minst två bästisar. Och en av dem gifte jag mig med.

Jag har sjungit mig till riktigt härliga saker. Jag sjunger nog vidare. Har G stått ut i 14 år, klarar han väl en stund till.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger