Fortsätt till huvudinnehåll

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden.

En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av detta, men jag tror
mest det handlat om en varm längtan efter att det skulle bli "bra". För alla. Och allt. (Håhåjaja, så fantastiskt god och fin jag är.)

I vardagen har att låta bli nästan alltid en svagt sur doft. Vi fräser "låt bli" för att stoppa oönskat fingrande på allsköns företeelser och orden är oftare ett förbud än något annat. Men det finns något vackrare där. Att låta något bli. Att ställa sig lite i utkanten av rörelsen och låta besluten, riktningarna och tankarna dansa själva, utan något ängsligt pillande och styrande.  Där låter man bli. På riktigt.

Jag tror att en del kallar det flow, andra Gud, vissa kärlek. Jag vet inte än vad det heter för mig. Eller för dig. Men det händer ibland att det går lätt, att pusselbitarna trillar dit de ska, tonerna möts i ett ackord och att sinnen springer och möter varandra utan att missa. Det finns där i musiken, i människomötena och bland träden. Jag tror du vet vad jag menar? De där ögonblicken som blir små pärlor,  där taget är släppt för att det inte längre behövs, ty det styr åt rätt håll ändå, även när du inte vet vilket håll det är.

Jag önskar mig och dig fler såna. Och de är som Emils hyss " de hittar man inte på, di bare blir". Så låt bli. Och låt dem bli.

Kommentarer

Anonym sa…
Fint☺️
Förlåtabli och Låtförbli
eva Sjöberg sa…
Malin, Malin jag är så glad att jag hittat till din blogg :) Sluta aldrig skriva. Låt det få bli -ditt skrivande. Jag blir helt varm och tänksam och förundrad över dina formuleringar! Tack! Söndagskram till dig!

Populära inlägg i den här bloggen

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc