Fortsätt till huvudinnehåll

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden.

En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av detta, men jag tror
mest det handlat om en varm längtan efter att det skulle bli "bra". För alla. Och allt. (Håhåjaja, så fantastiskt god och fin jag är.)

I vardagen har att låta bli nästan alltid en svagt sur doft. Vi fräser "låt bli" för att stoppa oönskat fingrande på allsköns företeelser och orden är oftare ett förbud än något annat. Men det finns något vackrare där. Att låta något bli. Att ställa sig lite i utkanten av rörelsen och låta besluten, riktningarna och tankarna dansa själva, utan något ängsligt pillande och styrande.  Där låter man bli. På riktigt.

Jag tror att en del kallar det flow, andra Gud, vissa kärlek. Jag vet inte än vad det heter för mig. Eller för dig. Men det händer ibland att det går lätt, att pusselbitarna trillar dit de ska, tonerna möts i ett ackord och att sinnen springer och möter varandra utan att missa. Det finns där i musiken, i människomötena och bland träden. Jag tror du vet vad jag menar? De där ögonblicken som blir små pärlor,  där taget är släppt för att det inte längre behövs, ty det styr åt rätt håll ändå, även när du inte vet vilket håll det är.

Jag önskar mig och dig fler såna. Och de är som Emils hyss " de hittar man inte på, di bare blir". Så låt bli. Och låt dem bli.

Kommentarer

Anonym sa…
Fint☺️
Förlåtabli och Låtförbli
eva Sjöberg sa…
Malin, Malin jag är så glad att jag hittat till din blogg :) Sluta aldrig skriva. Låt det få bli -ditt skrivande. Jag blir helt varm och tänksam och förundrad över dina formuleringar! Tack! Söndagskram till dig!

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Halleluja, hon är uppstånden!

. Doris är återfunnen. Vi 9-tiden kikade hon fram under lekstugan och lät sig strax infångas. Nu sitter hon och sörjer sin förlorade frihet i tryggt förvar i buren tillsammans med Lisa. Glädjen i rucklet är stor! På återskrivande!

En presentation från andra hållet

. När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller? Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag n...