Fortsätt till huvudinnehåll

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden.

En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av detta, men jag tror
mest det handlat om en varm längtan efter att det skulle bli "bra". För alla. Och allt. (Håhåjaja, så fantastiskt god och fin jag är.)

I vardagen har att låta bli nästan alltid en svagt sur doft. Vi fräser "låt bli" för att stoppa oönskat fingrande på allsköns företeelser och orden är oftare ett förbud än något annat. Men det finns något vackrare där. Att låta något bli. Att ställa sig lite i utkanten av rörelsen och låta besluten, riktningarna och tankarna dansa själva, utan något ängsligt pillande och styrande.  Där låter man bli. På riktigt.

Jag tror att en del kallar det flow, andra Gud, vissa kärlek. Jag vet inte än vad det heter för mig. Eller för dig. Men det händer ibland att det går lätt, att pusselbitarna trillar dit de ska, tonerna möts i ett ackord och att sinnen springer och möter varandra utan att missa. Det finns där i musiken, i människomötena och bland träden. Jag tror du vet vad jag menar? De där ögonblicken som blir små pärlor,  där taget är släppt för att det inte längre behövs, ty det styr åt rätt håll ändå, även när du inte vet vilket håll det är.

Jag önskar mig och dig fler såna. Och de är som Emils hyss " de hittar man inte på, di bare blir". Så låt bli. Och låt dem bli.

Kommentarer

Anonym sa…
Fint☺️
Förlåtabli och Låtförbli
eva Sjöberg sa…
Malin, Malin jag är så glad att jag hittat till din blogg :) Sluta aldrig skriva. Låt det få bli -ditt skrivande. Jag blir helt varm och tänksam och förundrad över dina formuleringar! Tack! Söndagskram till dig!

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Det blåser idag!

Vinden tjuter runt knuten här. På slätten kommer man inte undan. Är det höst redan? Inte för att det gör mig någonting, jag gillar hösten. Det är någonting tryggt med att allt börjar om och blir vardag igen. Då behöver jag inte välja och bestämma så mycket själv utan får ett tryggt schema att följa. Hur tråkig är jag egentligen? Eller lat kanske? Fast just den här hösten kanske jag har rätt att längta lite. Nytt jobb. Ska bli roligt, men känns lite ödesdigert. Nu bor vi här och nästa gång jag eventuellt tröttnar kommer jag inte ha någon bra ursäkt till byte. Fler barn ska vi ju inte heller ha.... Har vi ju sagt. Sen flyttar F ut. Syster F. Moster F. Beger sig söderut för att bli beläst. Tre månader med svängdörr, sjutton logistik-sms om dagen och rufshårade bakisfrukostar vid 12-tiden, är slut. Kan bli tomt eller skönt eller bådeoch här.Vet iallafall en liten E som kommer att längta, fråga och rycka i dörrhandtaget på mornarna. G och jag kanske längtar något mindre. Du får ursäkta, F. ...