2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler)
För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut.
För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det senaste året blivit en emotionell färgexplosion. Bara klara färger på paletten, från det svartaste svarta till det skarpaste vita och brännande röda har fått plats. Och mitt i alltihop en M i kolorit chock, bländad som av neon emellanåt. Blåsvart gråt, rödglödgad ilska, purpurvarm kärlek, krispvit sorg, mossgrön trygghet och en rad andra toner har rusat genom systemet. Till och med den vanliga trista gråheten har varit mer distinkt.
Så lite trött är jag nog här på min nya kant av tillvaron. En tilltufsad variant av mig själv. Tufsig, färgrik på insidan och faktiskt märkligt stadigare, trots det böljande underlaget. Vill inte skriva att det som inte dödar härdar, för det är en så klyschig klyscha. Så låt oss säga att det som inte fullständigt (men snudd på) krossar istället skapar sprickor där nya saker/känslor/färger kan sippra ut. Och läcka in. Och att tufsiga lägen har den fördelen att de faktiskt kan bli vilken frisyr som helst....
För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut.
För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det senaste året blivit en emotionell färgexplosion. Bara klara färger på paletten, från det svartaste svarta till det skarpaste vita och brännande röda har fått plats. Och mitt i alltihop en M i kolorit chock, bländad som av neon emellanåt. Blåsvart gråt, rödglödgad ilska, purpurvarm kärlek, krispvit sorg, mossgrön trygghet och en rad andra toner har rusat genom systemet. Till och med den vanliga trista gråheten har varit mer distinkt.
Så lite trött är jag nog här på min nya kant av tillvaron. En tilltufsad variant av mig själv. Tufsig, färgrik på insidan och faktiskt märkligt stadigare, trots det böljande underlaget. Vill inte skriva att det som inte dödar härdar, för det är en så klyschig klyscha. Så låt oss säga att det som inte fullständigt (men snudd på) krossar istället skapar sprickor där nya saker/känslor/färger kan sippra ut. Och läcka in. Och att tufsiga lägen har den fördelen att de faktiskt kan bli vilken frisyr som helst....
Kommentarer