Fortsätt till huvudinnehåll

Färgerna

2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler)

För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut.


För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det senaste året blivit en emotionell färgexplosion. Bara klara färger på paletten, från det svartaste svarta till det skarpaste vita och brännande röda har fått plats. Och mitt i alltihop en M i kolorit chock, bländad som av neon emellanåt. Blåsvart gråt, rödglödgad ilska, purpurvarm kärlek, krispvit sorg, mossgrön trygghet och en rad andra toner har rusat genom systemet. Till och med den vanliga trista gråheten har varit mer distinkt.

Så lite trött är jag nog här på min nya kant av tillvaron. En tilltufsad variant av mig själv. Tufsig, färgrik på insidan och faktiskt märkligt stadigare, trots det böljande underlaget. Vill inte skriva att det som inte dödar härdar, för det är en så klyschig klyscha. Så låt oss säga att det som inte fullständigt (men snudd på) krossar istället skapar sprickor där nya saker/känslor/färger kan sippra ut. Och läcka in.  Och att tufsiga lägen har den fördelen att de faktiskt kan bli vilken frisyr som helst....

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer