Den bästa känslan som finns är den som infinner sig när man är färdig. När läxan är gjord, träningspasset genomfört, huset städat, projektet är i hamn. När jag kan luta mig tillbaka och belåtet meddela likt Sigrid på pottan (här nedanför) att jag är "fäääärdig". Därför är också min bästa stund på dagen ungefär så här dags (ca 20:00), när den är slut. När vi når sista punkten på agendan (lägga barn) och parkerar oss vid tv:n. Färdiga. Helt färdiga. Förresten undrar jag ifall dagarna i januari är ett par timmar längre än dagar i till exempel maj? Jag brukar nämligen börja känna mig färdig redan vid 16-tiden så här års...
I mitt ständiga tillstånd av självreflekterande har jag lagt märke till att min längtan efter att bli klar med saker och gotta mig i den härliga känslan av det, ibland har konstig inverkan på min vardag (och min konsumtion). Jag kan till exempel gärna hiva på en extra, helt onödig, sked sylt på pannkakan och nöjt konstatera att jag därmed tömmer burken. Eller ligga och läsa mig till en zombie långt efter midnatt bara för att bli klar med kapitlet.*plats för hobbypsykologanalyser* Observera att det inte handlar om att jag läser så vanvettigt spännande böcker att jag bara MÅSTE få veta vad som händer härnäst. Nej, det handlar om att hitta ett bra ställe för ett avslut. Att bli färdig.
Jag tänker (som vi socialarbetare plägar göra) att det här förhållningssättet till livet måste vara den totala motsatsen till mindfulness. Jag är nästan aldrig där jag är utan på väg någon annanstans, någon annanstund, när det jag sysslar med just nu är färdigt och jag kan gå vidare. Kanske är det för att varje slut är, så där härligt klyschigt, en ny början, som det är så gött att bli klar. Eller så är det mitt yrkesval, min Sisyfos-tillvaro bland bekymrade små människor som man aldrig blir klar med, som får mig att tråna så efter att bli färdig med annat.
Vill man se en fin, men lite ångestskapande programserie rekommenderar jag Döden, döden, döden i SVT. Det funkar bra att umgås med sin egen och andras dödlighet, så där 28 minuter i taget, varsamt guidad av Anna Lindman. Och jag blev lite hejdad i steget till nästa "färdighet" när jag insåg att det är där jag kommer hamna till slut. För när man är färdig med det största projektet av dem alla, livet, ja, då är man väl...död, antar jag. Undrar om det kommer kännas lika bra som en tom syltburk.
I mitt ständiga tillstånd av självreflekterande har jag lagt märke till att min längtan efter att bli klar med saker och gotta mig i den härliga känslan av det, ibland har konstig inverkan på min vardag (och min konsumtion). Jag kan till exempel gärna hiva på en extra, helt onödig, sked sylt på pannkakan och nöjt konstatera att jag därmed tömmer burken. Eller ligga och läsa mig till en zombie långt efter midnatt bara för att bli klar med kapitlet.*plats för hobbypsykologanalyser* Observera att det inte handlar om att jag läser så vanvettigt spännande böcker att jag bara MÅSTE få veta vad som händer härnäst. Nej, det handlar om att hitta ett bra ställe för ett avslut. Att bli färdig.
Jag tänker (som vi socialarbetare plägar göra) att det här förhållningssättet till livet måste vara den totala motsatsen till mindfulness. Jag är nästan aldrig där jag är utan på väg någon annanstans, någon annanstund, när det jag sysslar med just nu är färdigt och jag kan gå vidare. Kanske är det för att varje slut är, så där härligt klyschigt, en ny början, som det är så gött att bli klar. Eller så är det mitt yrkesval, min Sisyfos-tillvaro bland bekymrade små människor som man aldrig blir klar med, som får mig att tråna så efter att bli färdig med annat.
Vill man se en fin, men lite ångestskapande programserie rekommenderar jag Döden, döden, döden i SVT. Det funkar bra att umgås med sin egen och andras dödlighet, så där 28 minuter i taget, varsamt guidad av Anna Lindman. Och jag blev lite hejdad i steget till nästa "färdighet" när jag insåg att det är där jag kommer hamna till slut. För när man är färdig med det största projektet av dem alla, livet, ja, då är man väl...död, antar jag. Undrar om det kommer kännas lika bra som en tom syltburk.
Kommentarer