- Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen nästan varje gång jag är ledig att jag numera faktiskt har ett jobb jag mår ganska bra av, där jag inte behöver krama ur mig hela livslusten för att hinna med det jag vill eller ska. Tack.
- Det var väldigt märkligt att se Vampire Bill (Stephen Moyer) som general von Trapp i Sound of music. Inga huggtänder och normal ansiktsfärg. Helt fel.Och så sjöng han så här. Det blev en sån krock i mitt huvud att jag var tvungen att byta kanal.
- De svarta vingummina (kanske den fulaste pluralformen av alla?) i Bassett´s winegums har alltid en annan konsistens än de andra färgerna.
- Det är smått fantastiskt hur mycket jag kan skriva här, utan att egentligen säga någonting alls egentligen. Eller fantastiskt och fantastiskt. Jag har ju heller aldrig haft intentionen att egentligen säga någonting. Det gör jag ju hela dagarna i övrigt. Här vill jag hellre trassla och pyssla med orden, så att de faller i mönster, men inte i de som är det mest givna. Som att sjunga med krusiduller, men utan melodi.
- Nu är jag trött.
. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
Kommentarer