Det är 560 dagar sedan det blev tyst här. Jag önskar att jag kunde berätta om att mitt liv numera är så spännande, fullt av fasterskap och äventyr, så att jag inte har tid att berätta om det. Så är det emellertid inte. Jag är fortfarande faster, mamma, dotter och svärdotter och en hel massa annat på ungefär samma sätt som den där dagen i juni. Det är bara det att jag, alla andra och världen blivit 560 dagar äldre.
Precis som alltid har jag just firat en jul och avslutat ett år. Det beror troligen på att jag blivit 560 dagar äldre som det känns som att julen är mycket snabbare nuförtiden. Ritsch, ratsch, fillibom, så var det mellandagsrea och klibbsvettiga provrum med stora julklappssedlar i plånboken. I år hade vi en tomte som fick oss att sjunga "Hej, tomtegubbar" mitt i paketutdelningen. Det brukar vi inte göra. Men det hade jag, fastän jag är en julaftonsfundamentalist, inte det minsta emot. Under hösten har jag hämtat in lite lugn och ro och det gör mig betydligt mindre rigid. Barnens skeva smällkarameller och änglar platsade i granen till och med. Sorgligt är det däremot att jag numera har två söner, som blåst bort det magiska glittret på jultomten och därför delade ut klappar och tackade mekaniskt och effektivt istället för storögt och förundrat. Men jag antar att en fiktiv farbror i röd luva och vitt skägg, har svårt att konkurrera med en blank liten 7-tummare där hela världen finns under pekfingertoppen. Plattorna vårdas ömt.
2014 skålade jag in i Pommac bland fräsande raketer. Sedan dess har jag varit behagligt improduktiv. Mest legat eller suttit i någon soffa, spelat Candy Crush och sett superhjältefilmer. Antar att det snart är dags att varva upp igen, för på tisdag ska jag jobba för första gången på 17 dagar. På ett annat jobb än för 560 dagar sedan. Jag lyssnar fortfarande på barn, men det är andra barn, på ett annat ställe. Jag älskar det. Men det sociala arbetet får konsekvenser för den sociala fritiden. Ibland känns det som att jag håller på att utvecklas, eller kanske invecklas, till eremit. Ju större de tomma luckorna i Google Calender är, desto lugnare blir jag. Då vet jag att jag fridsamt kan tassa runt i huset, plocka lite planlöst i det jag har lust med och inte anpassa varken ord eller tankar till någon annan. Det är tur att jag har gift mig med en annan sort, som ser till att jag pratar och träffar andra människor ibland, även fast jag inte alltid vill.
Om 361 dagar är det nyårsafton igen. Och mitt enda nyårslöfte tills dess blir att skriva här fler gånger än under förra året. Och det är härmed uppfyllt.
Precis som alltid har jag just firat en jul och avslutat ett år. Det beror troligen på att jag blivit 560 dagar äldre som det känns som att julen är mycket snabbare nuförtiden. Ritsch, ratsch, fillibom, så var det mellandagsrea och klibbsvettiga provrum med stora julklappssedlar i plånboken. I år hade vi en tomte som fick oss att sjunga "Hej, tomtegubbar" mitt i paketutdelningen. Det brukar vi inte göra. Men det hade jag, fastän jag är en julaftonsfundamentalist, inte det minsta emot. Under hösten har jag hämtat in lite lugn och ro och det gör mig betydligt mindre rigid. Barnens skeva smällkarameller och änglar platsade i granen till och med. Sorgligt är det däremot att jag numera har två söner, som blåst bort det magiska glittret på jultomten och därför delade ut klappar och tackade mekaniskt och effektivt istället för storögt och förundrat. Men jag antar att en fiktiv farbror i röd luva och vitt skägg, har svårt att konkurrera med en blank liten 7-tummare där hela världen finns under pekfingertoppen. Plattorna vårdas ömt.2014 skålade jag in i Pommac bland fräsande raketer. Sedan dess har jag varit behagligt improduktiv. Mest legat eller suttit i någon soffa, spelat Candy Crush och sett superhjältefilmer. Antar att det snart är dags att varva upp igen, för på tisdag ska jag jobba för första gången på 17 dagar. På ett annat jobb än för 560 dagar sedan. Jag lyssnar fortfarande på barn, men det är andra barn, på ett annat ställe. Jag älskar det. Men det sociala arbetet får konsekvenser för den sociala fritiden. Ibland känns det som att jag håller på att utvecklas, eller kanske invecklas, till eremit. Ju större de tomma luckorna i Google Calender är, desto lugnare blir jag. Då vet jag att jag fridsamt kan tassa runt i huset, plocka lite planlöst i det jag har lust med och inte anpassa varken ord eller tankar till någon annan. Det är tur att jag har gift mig med en annan sort, som ser till att jag pratar och träffar andra människor ibland, även fast jag inte alltid vill.
Om 361 dagar är det nyårsafton igen. Och mitt enda nyårslöfte tills dess blir att skriva här fler gånger än under förra året. Och det är härmed uppfyllt.
Kommentarer