Novembergnistor

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred?

Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet.

Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster och en (något missnöjd) storasyster rikare. Jag minns ingenting av när jag själv blev storasyster för sisådär 32 år sedan, men jag gissar att jag nog inte var helt odelat positiv jag heller. Så nedrans tjurigt att behöva dela uppmärksamheten med någon som en inte ens kan lägga pussel ihop med. Upp med hakan, A! Småsystrar (och småbrorsor) blir roligare med åren. (Jag har uppenbarligen ganska höga tankar om två- och halvtåringen A eftersom jag tänker mig att hon läser min blogg. Men det är egentligen helt rimligt: vi vet ju alla hur kompetenta storasystrar är.)

När jag får nosa på en sån som S, alldeles liten och ny, dansar äggstockarna mazurka en liten stund och försöker övertala mer förnuftiga delar av min kropp om att vi faktiskt har massor av plats här i huset och att en snutt föräldraledighet nog skulle ge mig lite soctantsglöd tillbaka. Men det brukar gå över när jag kommer hem till min alldeles egna tvärilskna semi-tonåring och hans bulldozerlillebrorsa. De är förstås också ljuvliga. På sitt sätt.

Nu får denna novembermåndag betraktas som slut. Lite sömn på det, så orkar vi kanske gnistra en novembertisdag till. Fridens!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen