Novembergnistor

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred?

Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet.

Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster och en (något missnöjd) storasyster rikare. Jag minns ingenting av när jag själv blev storasyster för sisådär 32 år sedan, men jag gissar att jag nog inte var helt odelat positiv jag heller. Så nedrans tjurigt att behöva dela uppmärksamheten med någon som en inte ens kan lägga pussel ihop med. Upp med hakan, A! Småsystrar (och småbrorsor) blir roligare med åren. (Jag har uppenbarligen ganska höga tankar om två- och halvtåringen A eftersom jag tänker mig att hon läser min blogg. Men det är egentligen helt rimligt: vi vet ju alla hur kompetenta storasystrar är.)

När jag får nosa på en sån som S, alldeles liten och ny, dansar äggstockarna mazurka en liten stund och försöker övertala mer förnuftiga delar av min kropp om att vi faktiskt har massor av plats här i huset och att en snutt föräldraledighet nog skulle ge mig lite soctantsglöd tillbaka. Men det brukar gå över när jag kommer hem till min alldeles egna tvärilskna semi-tonåring och hans bulldozerlillebrorsa. De är förstås också ljuvliga. På sitt sätt.

Nu får denna novembermåndag betraktas som slut. Lite sömn på det, så orkar vi kanske gnistra en novembertisdag till. Fridens!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen