Fortsätt till huvudinnehåll

Novembergnistor

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred?

Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet.

Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster och en (något missnöjd) storasyster rikare. Jag minns ingenting av när jag själv blev storasyster för sisådär 32 år sedan, men jag gissar att jag nog inte var helt odelat positiv jag heller. Så nedrans tjurigt att behöva dela uppmärksamheten med någon som en inte ens kan lägga pussel ihop med. Upp med hakan, A! Småsystrar (och småbrorsor) blir roligare med åren.  (Jag har uppenbarligen ganska höga tankar om två- och halvtåringen A eftersom jag tänker mig att hon läser min blogg. Men det är egentligen helt rimligt: vi vet ju alla hur kompetenta storasystrar är.)

När jag får nosa på en sån som S, alldeles liten och ny, dansar äggstockarna mazurka en liten stund och försöker övertala mer förnuftiga delar av min kropp om att vi faktiskt har massor av plats här i huset och att en snutt föräldraledighet nog skulle ge mig lite soctantsglöd tillbaka. Men det brukar gå över när jag kommer hem till min alldeles egna tvärilskna semi-tonåring och hans bulldozerlillebrorsa. De är förstås också ljuvliga. På sitt sätt.

Nu får denna novembermåndag betraktas som slut. Lite sömn på det, så orkar vi kanske gnistra en novembertisdag till. Fridens!



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer