.
Inte förrän igår blev den där hundburen såld. Men det är knappast därför bloggen har stått tom så länge. Kanske har jag under de senaste veckorna fått utlopp för mitt ordkreerande på ett annat ställe. Alfapet i mobiltelefonen är grejen här just nu. Att få bli upprörd över "redutt" och "sch" som godkända ord är en skön kontrast till alla barnbekymmer jag läser och hör på jobbet. Wordfeud kommer inte att göra samhället bättre, men det underhåller. Nu har jag dessutom dragit med mig maken i fördärvet, men än sen då!
Några brokiga veckor har passerat sedan jag satt vid det här tangentbordet senast. Jag har bland annat fått utstå ett enormt stresstest på jobbet: en kollega blev sjuk och lämnade över sin 1,5 timme långa föreläsning utifrån ett för mig tämligen obekant material, till undertecknad. Jag tog på darriga ben över scenen efter en av Sveriges främsta experter på området. Hans föredrag blev dock ett töcken för mig. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG, varit så nervös i mitt hela mitt liv förut. Jag rörde mig på skalan från svimma till kräkas under hela tiden. Men jag gjorde det. Inte perfekt, knappast bra, knappt ens godkänt, men än sen då, jag gjorde det! Efteråt rusade hela jag runt på adrenalin (eller vad det nu är för signalsubstans som får en att prata helt okontrollerat) och de stackarna jag skulle handleda på kvällen fick knappt en syl i vädret. Jag skulle inte göra om det, men jag antar att det är där, i utkanten av vad man tror att man klarar av, som själva utvecklingen ligger.
Helgen efter detta bestämde jag mig för att ta en trivsam promenad i skogen med min
snällararasöta svägerska. Strax erfor jag att våta stenar blir hala under gummistövlar och bankade följaktligen smalbenet i en av dem. Smärtan var värd en mild svordom och ett aj, inte mer än så, iallafall inte då. Men när jag landade hemma var benet svullet till dubbel storlek och värkte mig grå i ansiktet. Det blev inte mycket sömn den natten. Nu, fyra veckor med ett lila ben senare, har jag fortfarande ett extra knä på vänster ben. Mycket läckert. Men efter ett par veckors tycka-synd-om är benet iallafall fullt funktionellt igen och redo för både pudelpromenader och Zumba-pass. Bucklan får jag kanske leva med, men än sen då!
Idag blev vår lille Vild 5 år. Nu ligger han nedbäddad i sin säng med magen full av bullar och tårta och en ny vän, Buzz Lightyear, vid sin sida. För ett par timmar sedan var huset fullt av pratglada släktingar och hallongrottor. Nu är det mörkt, tyst och faktiskt fortfarande ganska välstädat. Jag tänker se en film tillsammans med en av världens snällaste män och tugga i mig en överbliven bulle med grönt pärlsocker på till kvällsmat. Inte så nyttigt, men än sen då!
Inte förrän igår blev den där hundburen såld. Men det är knappast därför bloggen har stått tom så länge. Kanske har jag under de senaste veckorna fått utlopp för mitt ordkreerande på ett annat ställe. Alfapet i mobiltelefonen är grejen här just nu. Att få bli upprörd över "redutt" och "sch" som godkända ord är en skön kontrast till alla barnbekymmer jag läser och hör på jobbet. Wordfeud kommer inte att göra samhället bättre, men det underhåller. Nu har jag dessutom dragit med mig maken i fördärvet, men än sen då!
Några brokiga veckor har passerat sedan jag satt vid det här tangentbordet senast. Jag har bland annat fått utstå ett enormt stresstest på jobbet: en kollega blev sjuk och lämnade över sin 1,5 timme långa föreläsning utifrån ett för mig tämligen obekant material, till undertecknad. Jag tog på darriga ben över scenen efter en av Sveriges främsta experter på området. Hans föredrag blev dock ett töcken för mig. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG, varit så nervös i mitt hela mitt liv förut. Jag rörde mig på skalan från svimma till kräkas under hela tiden. Men jag gjorde det. Inte perfekt, knappast bra, knappt ens godkänt, men än sen då, jag gjorde det! Efteråt rusade hela jag runt på adrenalin (eller vad det nu är för signalsubstans som får en att prata helt okontrollerat) och de stackarna jag skulle handleda på kvällen fick knappt en syl i vädret. Jag skulle inte göra om det, men jag antar att det är där, i utkanten av vad man tror att man klarar av, som själva utvecklingen ligger.
Helgen efter detta bestämde jag mig för att ta en trivsam promenad i skogen med min
snällararasöta svägerska. Strax erfor jag att våta stenar blir hala under gummistövlar och bankade följaktligen smalbenet i en av dem. Smärtan var värd en mild svordom och ett aj, inte mer än så, iallafall inte då. Men när jag landade hemma var benet svullet till dubbel storlek och värkte mig grå i ansiktet. Det blev inte mycket sömn den natten. Nu, fyra veckor med ett lila ben senare, har jag fortfarande ett extra knä på vänster ben. Mycket läckert. Men efter ett par veckors tycka-synd-om är benet iallafall fullt funktionellt igen och redo för både pudelpromenader och Zumba-pass. Bucklan får jag kanske leva med, men än sen då!Idag blev vår lille Vild 5 år. Nu ligger han nedbäddad i sin säng med magen full av bullar och tårta och en ny vän, Buzz Lightyear, vid sin sida. För ett par timmar sedan var huset fullt av pratglada släktingar och hallongrottor. Nu är det mörkt, tyst och faktiskt fortfarande ganska välstädat. Jag tänker se en film tillsammans med en av världens snällaste män och tugga i mig en överbliven bulle med grönt pärlsocker på till kvällsmat. Inte så nyttigt, men än sen då!
Kommentarer