.
Gräsmattor fulla av bellisar och pollentäckta bilar ger mig vårkänslor. Vårkänslor får mig att regrediera. Kolla bara:
- Jag har spelat Bubble Bobble med mina barn. Och haft roligt.
- Jag föredrar plötsligt färgämnesrikt plockgodis framför högoktanig finchoklad.
- Jag ser fram emot ESC (= Eurovision song contest). På riktigt.
- Jag tycker plötsligt att blått nagellack ser helfestligt ut.
- Jag tittar på Twilight och får tårar i ögonen.
Det är på sätt och vis en skön motvikt mot alla tantpoäng jag har i övrigt, men håller vårvärmen i sig kommer jag väl att digga Teletubbies och smörgåsrån framme i juni. Det kan bli en intressant födelsedagsönskelista i år i sånt fall.
För att lindra ensamheten här på vardagarna är P1 min bästa vän. Jag lyssnar i sådan usträckning att jag blir irriterad för att programtablån bara består av repriser på helgerna. Detta innebär nämligen att jag måste byta kanal för att slippa höra alla program igen. Nåja, denna vecka hörde jag ett program som handlade om lek, vad den betyder för oss, vilka uttryck den kan ta och hur man egentligen leker som vuxen. I diskussionen togs några trevande exempel upp om hur man kunde leka med sin hund, sina barn eller i sitt jobb. Men det, för mig, mest uppenbara inslaget av lek i vardagen förblev onämnt: Facebook. Det finns säkert en och annan som hävdar att fejjan är ett kommunikationsverktyg och en nätverksalstrare, men för mig är det en social lekplats. Jo, det har väl hänt att jag haft riktig, praktiskt nytta av det också, men det är en så försvinnande liten del av mitt fäjsbuckande att det nästan inte räknas. Och då ska du veta att jag faktiskt inte spelar något av alla dessa Farmville och Mafia wars och allt vad man kan spela därute. Jag leker bara med mina vänner. Jag fnittrar virtuellt, kommenterar och krumbuktar. Och precis som i verkligheten är det roligast när någon annan hänger på i jönserierna. Att leta upp någon gammal bekant och spionera lite på avstånd är nästan lika spännande som att ligga i en buske och försöka sluta andas när kurragömmaletaren går förbi. Och när jag avslöjat mig leker jag leken "Vad gör du nuförtiden?" tills jag antingen tröttnar eller kommer på att jag faktiskt har andra saker gemensamt med min kommunikationskamrat än vår skolgång/moster/förra arbetsplats. Jag försöker att hålla mig undan från "Titta vad snygg/lyckad/rik/smart/frän jag är!"-leken, men lyckas inte alltid.
Den här helgen har jag lekt frisör på mina barn och min piprensarpudel, med varierat resultat. I linje med min regression har jag också totalt struntat i att gräsmattan behöver klippas och istället skrivit meningslösa blogginlägg, tittat på tecknad film och köpt en fonduegryta på loppis. Ibland är det så förjordat skönt att ta ledigt från att vara vuxen. Även om det bara är på lek.
Gräsmattor fulla av bellisar och pollentäckta bilar ger mig vårkänslor. Vårkänslor får mig att regrediera. Kolla bara:
- Jag har spelat Bubble Bobble med mina barn. Och haft roligt.- Jag föredrar plötsligt färgämnesrikt plockgodis framför högoktanig finchoklad.
- Jag ser fram emot ESC (= Eurovision song contest). På riktigt.
- Jag tycker plötsligt att blått nagellack ser helfestligt ut.
- Jag tittar på Twilight och får tårar i ögonen.
Det är på sätt och vis en skön motvikt mot alla tantpoäng jag har i övrigt, men håller vårvärmen i sig kommer jag väl att digga Teletubbies och smörgåsrån framme i juni. Det kan bli en intressant födelsedagsönskelista i år i sånt fall.
För att lindra ensamheten här på vardagarna är P1 min bästa vän. Jag lyssnar i sådan usträckning att jag blir irriterad för att programtablån bara består av repriser på helgerna. Detta innebär nämligen att jag måste byta kanal för att slippa höra alla program igen. Nåja, denna vecka hörde jag ett program som handlade om lek, vad den betyder för oss, vilka uttryck den kan ta och hur man egentligen leker som vuxen. I diskussionen togs några trevande exempel upp om hur man kunde leka med sin hund, sina barn eller i sitt jobb. Men det, för mig, mest uppenbara inslaget av lek i vardagen förblev onämnt: Facebook. Det finns säkert en och annan som hävdar att fejjan är ett kommunikationsverktyg och en nätverksalstrare, men för mig är det en social lekplats. Jo, det har väl hänt att jag haft riktig, praktiskt nytta av det också, men det är en så försvinnande liten del av mitt fäjsbuckande att det nästan inte räknas. Och då ska du veta att jag faktiskt inte spelar något av alla dessa Farmville och Mafia wars och allt vad man kan spela därute. Jag leker bara med mina vänner. Jag fnittrar virtuellt, kommenterar och krumbuktar. Och precis som i verkligheten är det roligast när någon annan hänger på i jönserierna. Att leta upp någon gammal bekant och spionera lite på avstånd är nästan lika spännande som att ligga i en buske och försöka sluta andas när kurragömmaletaren går förbi. Och när jag avslöjat mig leker jag leken "Vad gör du nuförtiden?" tills jag antingen tröttnar eller kommer på att jag faktiskt har andra saker gemensamt med min kommunikationskamrat än vår skolgång/moster/förra arbetsplats. Jag försöker att hålla mig undan från "Titta vad snygg/lyckad/rik/smart/frän jag är!"-leken, men lyckas inte alltid.
Den här helgen har jag lekt frisör på mina barn och min piprensarpudel, med varierat resultat. I linje med min regression har jag också totalt struntat i att gräsmattan behöver klippas och istället skrivit meningslösa blogginlägg, tittat på tecknad film och köpt en fonduegryta på loppis. Ibland är det så förjordat skönt att ta ledigt från att vara vuxen. Även om det bara är på lek.
Kommentarer