.
För några dagar sedan droppade våren från taket här. Jag traskade i solen, över svampig, vattensjuk gräsmatta och fyllde på fågelmataren för sista gången, tänkte jag. Sen kom det två decimeter snö och 15 minusgrader hit. Vi fick alltså bara en liten förhandstitt på våren. Jag antar att det var för att vi inte ska tappa hoppet, men för mig gjorde det bara att snöflingorna blev ännu tyngre. Den efterlängtade grusplätten jag hälsade på för några veckor sedan är borta och jag har ingen ork att gräva fram den. Det är vackert med snö, men jag vill inte mer. Vill INTE. Jag har ju till och med plockat ner julbelysningen.
Det enda som räddar mig från att ge upp våren och dra täcket över huvudet är att fina, bästa G äntligen fått använda sina födelsedagsskidor. Han har kommit hem, rödmosig och glad, två dagar i rad och då har väl ändå den eländiga snön någon funktion.
Nu är jag inte riktigt så deprimerad som det kanske låter. Det finns ljuspunkter. I fredags kväll till exempel, när jag glufsade indisk mat med ett gäng finingar från gamla skolan. Jag är så glad att jag har korsat stig med alla de där, för de är så glada och kloka och varma. Vi skrattade så det räckte för hela restauranten och i min ände av bordet hade vi djurtema: tvestjärtar, kaniner, hundar och och fiskar (levande och döda) avhandlades. Tack, alla fina damer! Låt det inte dröja så länge tills vi ses igen!
Dessutom hade hela familjen T 3D-biopremiär denna helg. Vi såg Trassel och det var riktigt roligt även om just mina ögon inte verkar vara intresserade av att få ut tre dimensioner ur en bioduk. Att båda illbattingarna satt som två ljus med nördiga glasögon tyder också på att filmen hade kvalitet (om man står ut med lite vanlig Disney-smetighet).
Nu har jag sett veckans Sherlock och tänker strax inta lite sömn: imorgon bär det av norrut igen. Tidigt. Termometer visar tio minusgrader. Det kommer dröja innan jag återser gruset.
För några dagar sedan droppade våren från taket här. Jag traskade i solen, över svampig, vattensjuk gräsmatta och fyllde på fågelmataren för sista gången, tänkte jag. Sen kom det två decimeter snö och 15 minusgrader hit. Vi fick alltså bara en liten förhandstitt på våren. Jag antar att det var för att vi inte ska tappa hoppet, men för mig gjorde det bara att snöflingorna blev ännu tyngre. Den efterlängtade grusplätten jag hälsade på för några veckor sedan är borta och jag har ingen ork att gräva fram den. Det är vackert med snö, men jag vill inte mer. Vill INTE. Jag har ju till och med plockat ner julbelysningen.
Det enda som räddar mig från att ge upp våren och dra täcket över huvudet är att fina, bästa G äntligen fått använda sina födelsedagsskidor. Han har kommit hem, rödmosig och glad, två dagar i rad och då har väl ändå den eländiga snön någon funktion.Nu är jag inte riktigt så deprimerad som det kanske låter. Det finns ljuspunkter. I fredags kväll till exempel, när jag glufsade indisk mat med ett gäng finingar från gamla skolan. Jag är så glad att jag har korsat stig med alla de där, för de är så glada och kloka och varma. Vi skrattade så det räckte för hela restauranten och i min ände av bordet hade vi djurtema: tvestjärtar, kaniner, hundar och och fiskar (levande och döda) avhandlades. Tack, alla fina damer! Låt det inte dröja så länge tills vi ses igen!
Dessutom hade hela familjen T 3D-biopremiär denna helg. Vi såg Trassel och det var riktigt roligt även om just mina ögon inte verkar vara intresserade av att få ut tre dimensioner ur en bioduk. Att båda illbattingarna satt som två ljus med nördiga glasögon tyder också på att filmen hade kvalitet (om man står ut med lite vanlig Disney-smetighet).
Nu har jag sett veckans Sherlock och tänker strax inta lite sömn: imorgon bär det av norrut igen. Tidigt. Termometer visar tio minusgrader. Det kommer dröja innan jag återser gruset.
Kommentarer