Nymålad

.
Idag har jag målat två garagedörrar. Det blev en smått meditativ upplevelse. Det är något stilla rogivande med att måla. Att låta hjärnans enda bekymmer vara hur mycket färg som ska vara på penseln och att långsamt se något blekslitet bli nyblankt igen. I bakgrunden hade jag en hel maskinpark som skapade ett slags soundtrack: grannens gräsklippare, åkerns skördetröska och nybyggarnas grävmaskin. Brum och surr runtom. När jag stod där, slog det mig att jag målat den där porten förut. Så länge har jag varit på samma ställe nu. Det är inte dåligt för att vara ett fladderhjärta som jag. Förra gången var det bruna dörrar som blev röda och jag fick akta min gravidmage som ständigt ville lägga sig i färgen. Då var vi bara hälften så många invånare i huset, knappt. Det är fem år sedan. Så många saker som kan hända på fem år. De sakerna kom ifatt mig där vid färgburken. Jag stod där med en kladdig pensel i näven och kom på hur fånigt lycklig jag egentligen är. Och hur sällan jag tänker på det. Jag borde tänka på det oftare. Jag borde nog måla oftare.