.
Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då. Om jag vore lite händig kanske jag kunde snygga till Rucklet lite, men jag är bättre med ord än med tapet. Jag borde önska mig en multihantverkare i födelsedagspresent: en som kan montera ett eluttag på altanen, lägga golv och tapetsera i hallen, byta några ruttnande vindskivor och sätta upp innerväggar i garaget.
Halvvägs igenom improduktiva dagar drabbas jag ibland av akut aktivitetsbehov. Idag kombinerade jag ett sådant med ett oövervinnerligt chokladsug. Jag hade inte mage att ta bilen 2x8 km för att köpa en chokladkaka, så jag cyklade. Helt frivilligt. Motvind dit, vindstilla hem. Resultat: chokladsug stillat, en tidigare tappad hjulsida till bilen återfunnen i diket samt en mycket öm bakdel.
I världen har de fångat ytterligare en kompetent ondskespridare: Ratko Mladic. Hans "storhetstid" inföll på den tiden då jag var mer intresserad av min make-up och killarna i 9A än världsnyheter och krig, så det jag vet om hans bidrag till världen är vad som rekapitulerats i nyheterna de senaste dagarna. Hemskheter har staplats på hemskheter. På sätt och vis är det trösterikt att även kraftfulla elakingar blir gamla, trötta och improduktiva. Man kan också konstatera att det tydligen är skillnad på hur man hanterar europeiska, massmördande otäckingar och deras talibanmotsvarigheter.
Det går över mitt förstånd hur man kan vara så trött som jag är nu, när man åstadkommit så lite som jag har gjort idag, men faktum kvarstår. Jag tänker lämna G i soffan med sällskap av Champions League-finalen och lägga mig nu. Imorgon ska jag göra något. På riktigt.
Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då. Om jag vore lite händig kanske jag kunde snygga till Rucklet lite, men jag är bättre med ord än med tapet. Jag borde önska mig en multihantverkare i födelsedagspresent: en som kan montera ett eluttag på altanen, lägga golv och tapetsera i hallen, byta några ruttnande vindskivor och sätta upp innerväggar i garaget.
Halvvägs igenom improduktiva dagar drabbas jag ibland av akut aktivitetsbehov. Idag kombinerade jag ett sådant med ett oövervinnerligt chokladsug. Jag hade inte mage att ta bilen 2x8 km för att köpa en chokladkaka, så jag cyklade. Helt frivilligt. Motvind dit, vindstilla hem. Resultat: chokladsug stillat, en tidigare tappad hjulsida till bilen återfunnen i diket samt en mycket öm bakdel.
I världen har de fångat ytterligare en kompetent ondskespridare: Ratko Mladic. Hans "storhetstid" inföll på den tiden då jag var mer intresserad av min make-up och killarna i 9A än världsnyheter och krig, så det jag vet om hans bidrag till världen är vad som rekapitulerats i nyheterna de senaste dagarna. Hemskheter har staplats på hemskheter. På sätt och vis är det trösterikt att även kraftfulla elakingar blir gamla, trötta och improduktiva. Man kan också konstatera att det tydligen är skillnad på hur man hanterar europeiska, massmördande otäckingar och deras talibanmotsvarigheter.
Det går över mitt förstånd hur man kan vara så trött som jag är nu, när man åstadkommit så lite som jag har gjort idag, men faktum kvarstår. Jag tänker lämna G i soffan med sällskap av Champions League-finalen och lägga mig nu. Imorgon ska jag göra något. På riktigt.
Kommentarer