Fortsätt till huvudinnehåll

Had a bad day

.
Nu när jag sitter här: nyduschad och mätt, kan man knappt tro att jag har haft årets sämsta dag idag. Igår spenderade jag hela dagen på att leta och prova underkläder, vilket är den absolut tråkigaste shopping som finns. Särskilt när man provat sig svettig och ändå inte hittat något som passar. Jag har surat runt här med mitt charmiga munsår, rensat min garderob och städat (som om det skulle lyfta mitt humör) och tittat på svenska skidåkare som det gick dåligt för. Till slut åkte jag till Friskis och försökte hoppa bort åskmolnet. Det gick så där. Jag hoppas på att jag, som genom ett mirakel, kommer att vakna och släppa fram solen imorgon. Det känns också väldigt sannolikt, eftersom jag ska gå upp kl 5:30.


Snart är iallafall februari slut. Jag tror aldrig jag varit med om något trevligt i februari. Det är kallt, rått, grått, blött och en evighet till semester. Och på Alla Hjärtans Dag är allt jag får ett dåligt samvete för att jag glömt uppmärksamma någon. Jag hoppas mars bjuder på något bättre. Men jag har kanske fått ett vältränat fejs idag för det sägs ju att man använder väldigt många muskler när man ser sur ut.

Imorgon är det ny vecka och som vanligt brummar iväg norrut då. Fyra timmar i bil för två och en halv timmes lektion. Men i bilen kan iallafall inte häxan Surtants dåliga humör gå ut över någon annan.

Nu ska jag vira in mig i en fleecefilt och försöka tänka på fjärilar, hundvalpar, vispgrädde och annat som brukar göra mig glad, resten av kvällen. Hoppas det funkar, för nu är jag trött på det här.

Kommentarer

Martin sa…
Botemedlet heter skidåkning! Åk till Tolvmannabacken med familjen så blir februari underbart! :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger