.
Jag möter september i år, fattigare på husdjur, men rikare på erfarenheter. På mindre än en vecka krympte familjens fyrbenta skara från fyra till en. Herr M Pudel stal en lekstund med systrarna Kanin och det tålde de sorgligen inte. Nu vilar de under ett träd i skogen, istället för att skutta på vår gräsmatta. Så nu får Molle stå för pälsen i vår familj. Iallafall för ett tag. Just nu är jag lite för medveten om hur det känns att bli av med ett husdjur för att känna mig frestad att skaffa ett.
Till hösten hör också skolstart och följaktligen har min äldste son börjat Ettan. Skolpojke på riktigt alltså. När jag hämtade honom efter första dagen så han mig djupt i ögonen och sa allvarligt och högtidligt: mamma, jag har LÄXA. Jag tänker passa på att njuta medan han fortfarande tycker att LÄXAN är veckans höjdpunkt. Jag är nämligen ganska övertygad om att det är en uppfattning som kommer att ändras. Men än så länge glittrar det i ögonen när det ska övas på bokstäver och räknas. Och bredvid sitter lillebror och surar över att han inte varken har någon fröken eller någon läxa. Det är inte så lätt att vara liten. Eller mindre iallafall.
Arbetsmässigt har jag det fantastiskt denna höst. Jag gör saker som är både roliga och viktiga och jag klarar av dem. Hög Känsla av Sammanhang alltså, för den som gillar det begreppet. Men såklart finns det ett hårstrå i soppan: ingen vet hur länge jag blir kvar. Har jag otur får jag starta upp 2012 på ett nytt ställe. Så nu gäller det att njuta.
Jag möter också hösten 2011 med ett hål i handleden. När systern skaffade sig ett dermal anchor, struntade jag en stund i att jag är en tant och skaffade en jag också. Snart har jag övertalat den att trivas hos mig och då ska jag minsann få lite extra blingbling i tillvaron. Bara så där. Och för att lillasyster ska bli nöjd är det väl bäst att jag erkänner: jag svimmade. Till mitt försvar vill jag dock framför att det inte var för att det gjorde ont, mer för att det var klart. Och jag förväntar mig någon slags belöning av våra föräldrar eftersom jag medelst svimningen sett till att lillasyster låter bli att perforera sin kropp mer på ett tag. Iallafall ihop med mig.
Det blåser ute och är mörkt här ikväll. Snart ska jag fleeca in mig och se en film. Välkommen, höst!
Jag möter september i år, fattigare på husdjur, men rikare på erfarenheter. På mindre än en vecka krympte familjens fyrbenta skara från fyra till en. Herr M Pudel stal en lekstund med systrarna Kanin och det tålde de sorgligen inte. Nu vilar de under ett träd i skogen, istället för att skutta på vår gräsmatta. Så nu får Molle stå för pälsen i vår familj. Iallafall för ett tag. Just nu är jag lite för medveten om hur det känns att bli av med ett husdjur för att känna mig frestad att skaffa ett.
Till hösten hör också skolstart och följaktligen har min äldste son börjat Ettan. Skolpojke på riktigt alltså. När jag hämtade honom efter första dagen så han mig djupt i ögonen och sa allvarligt och högtidligt: mamma, jag har LÄXA. Jag tänker passa på att njuta medan han fortfarande tycker att LÄXAN är veckans höjdpunkt. Jag är nämligen ganska övertygad om att det är en uppfattning som kommer att ändras. Men än så länge glittrar det i ögonen när det ska övas på bokstäver och räknas. Och bredvid sitter lillebror och surar över att han inte varken har någon fröken eller någon läxa. Det är inte så lätt att vara liten. Eller mindre iallafall.Arbetsmässigt har jag det fantastiskt denna höst. Jag gör saker som är både roliga och viktiga och jag klarar av dem. Hög Känsla av Sammanhang alltså, för den som gillar det begreppet. Men såklart finns det ett hårstrå i soppan: ingen vet hur länge jag blir kvar. Har jag otur får jag starta upp 2012 på ett nytt ställe. Så nu gäller det att njuta.
Jag möter också hösten 2011 med ett hål i handleden. När systern skaffade sig ett dermal anchor, struntade jag en stund i att jag är en tant och skaffade en jag också. Snart har jag övertalat den att trivas hos mig och då ska jag minsann få lite extra blingbling i tillvaron. Bara så där. Och för att lillasyster ska bli nöjd är det väl bäst att jag erkänner: jag svimmade. Till mitt försvar vill jag dock framför att det inte var för att det gjorde ont, mer för att det var klart. Och jag förväntar mig någon slags belöning av våra föräldrar eftersom jag medelst svimningen sett till att lillasyster låter bli att perforera sin kropp mer på ett tag. Iallafall ihop med mig.
Det blåser ute och är mörkt här ikväll. Snart ska jag fleeca in mig och se en film. Välkommen, höst!
Kommentarer