.
Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera.
Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj, ack, tomtens outfit hade jag ju glömt! Den måste också rotas fram. Tänkt och gjort. På vägen förbi tvättstugan insåg jag att där fanns våta kläder att hänga upp och de kunde ju ingalunda ligga kvar till dagen därpå. Sköljmedelsdoftande och nöjd över min effektivitet knallade jag upp igen med julbocken under armen och då, där, fem steg från köket, hoppade kakan upp i mitt medvetande igen. Kakan! Ur ugnen förlöste jag en svartbränd skorpa med en distinkt odör av bränt socker. Stor suck. Och det är här släkten kommer in. I min nedslagenhet trippade lilla, rara syster fram, ställde sig vid min axel, tittade på förödelsen och sa: "Det är nog bara lite i kanterna.". Det var det inte, men trösten satt fint ändå. Någon halvtimme senare anlände mor med sambo och en helt obränd kaka efter samma recept och julen blev räddad. Min oljefläck till bakverk ratades till och med av fåglarna.
Det finns fler exempel. Någon dag senare åkte vi till hemort för att fira fars födelsedag. Tomhänt kan man inte komma och i lottköparkön på ICA hör jag en bekant röst. Faster. Hon möter mig med en stor kram, vi pratar en stund och när vi skiljs åt stryker hon mig över kinden och säger: det var så roligt att se dig! Och hon menade det! När jag blir faster om ett halvår, vill jag bli likadan.
Så ni, som läser här ibland och som hör ihop med mig på något vis. Ni kan vara högljudda, envisa, trångsynta och självupptagna emellanåt (precis som jag), men för det mesta är ni bara hjärtliga, varma, skojfriska och ärliga. Och de bästa släktingar jag någonsin kunnat få.
Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera.
Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj, ack, tomtens outfit hade jag ju glömt! Den måste också rotas fram. Tänkt och gjort. På vägen förbi tvättstugan insåg jag att där fanns våta kläder att hänga upp och de kunde ju ingalunda ligga kvar till dagen därpå. Sköljmedelsdoftande och nöjd över min effektivitet knallade jag upp igen med julbocken under armen och då, där, fem steg från köket, hoppade kakan upp i mitt medvetande igen. Kakan! Ur ugnen förlöste jag en svartbränd skorpa med en distinkt odör av bränt socker. Stor suck. Och det är här släkten kommer in. I min nedslagenhet trippade lilla, rara syster fram, ställde sig vid min axel, tittade på förödelsen och sa: "Det är nog bara lite i kanterna.". Det var det inte, men trösten satt fint ändå. Någon halvtimme senare anlände mor med sambo och en helt obränd kaka efter samma recept och julen blev räddad. Min oljefläck till bakverk ratades till och med av fåglarna.
Det finns fler exempel. Någon dag senare åkte vi till hemort för att fira fars födelsedag. Tomhänt kan man inte komma och i lottköparkön på ICA hör jag en bekant röst. Faster. Hon möter mig med en stor kram, vi pratar en stund och när vi skiljs åt stryker hon mig över kinden och säger: det var så roligt att se dig! Och hon menade det! När jag blir faster om ett halvår, vill jag bli likadan.
Så ni, som läser här ibland och som hör ihop med mig på något vis. Ni kan vara högljudda, envisa, trångsynta och självupptagna emellanåt (precis som jag), men för det mesta är ni bara hjärtliga, varma, skojfriska och ärliga. Och de bästa släktingar jag någonsin kunnat få.
Kommentarer