.
Ingen kan sjunga mig lika varm och mjuk som Lasse kan. Ikväll fick han ett välförtjänt tack för sin musik av SVT. Det är något med hans truliga, motsträviga person och den där blicken som gömmer sig. Kanske har han en särskild plats hos mig för att han påminner om några av de tonåringar som jag mött, inte vet jag. Men han och hans musik kan trösta mig ur nästan vilket elände som helst. Tack, Lasse, från mig också!
Efter en arbetsintensiv inledning på veckan har jag av slutat med en fyra dagar lång, välbehövlig ledighet. Tack för det! Om det nu kan räknas som ledigt att dela hus med två livsglada, men trätsugna pojkar. Min äldste verkar ha hamnat i någon slags rekordtidig pubertet vid sju års ålder med en attityd som puttar mig lite för nära och ibland rakt över tålamodsgränsen. Den yngre förgyller sina föräldrars tillvaro genom att demonstrera en utsökt, selektiv dövhet, som effektivt sorterar bort varje replik vars innehåll skulle kunna innebära någon slags ansträngning från hans sida. Ändå är det så gott att vara med dem, båda två. Det är bara någon gång ibland jag önskar att det fanns en avstängningsknapp.
Och så jobbet då. Det förtjänar ett alldeles eget tack! Efter cirkus tio veckor börjar den värsta ny-på-jobbet-känslan lägga sig och jag vågar känna efter och märka hur roligt jag har det. Inte lätt, men roligt. Iallafall när jag låter bli att tänka på att det snart är slut. Underbart är kort. Våren 2012 är ett oskrivet blad, som nog mest väntar på vad fru T ska få för infall härnäst. Någon som har en idé att dela med sig av?
Imorgon tänker jag sova länge, sälja en hundbur och dansa ett pass på Friskis. Tack på förhand för det! Vi hörs!
Ingen kan sjunga mig lika varm och mjuk som Lasse kan. Ikväll fick han ett välförtjänt tack för sin musik av SVT. Det är något med hans truliga, motsträviga person och den där blicken som gömmer sig. Kanske har han en särskild plats hos mig för att han påminner om några av de tonåringar som jag mött, inte vet jag. Men han och hans musik kan trösta mig ur nästan vilket elände som helst. Tack, Lasse, från mig också!
Efter en arbetsintensiv inledning på veckan har jag av slutat med en fyra dagar lång, välbehövlig ledighet. Tack för det! Om det nu kan räknas som ledigt att dela hus med två livsglada, men trätsugna pojkar. Min äldste verkar ha hamnat i någon slags rekordtidig pubertet vid sju års ålder med en attityd som puttar mig lite för nära och ibland rakt över tålamodsgränsen. Den yngre förgyller sina föräldrars tillvaro genom att demonstrera en utsökt, selektiv dövhet, som effektivt sorterar bort varje replik vars innehåll skulle kunna innebära någon slags ansträngning från hans sida. Ändå är det så gott att vara med dem, båda två. Det är bara någon gång ibland jag önskar att det fanns en avstängningsknapp.
Och så jobbet då. Det förtjänar ett alldeles eget tack! Efter cirkus tio veckor börjar den värsta ny-på-jobbet-känslan lägga sig och jag vågar känna efter och märka hur roligt jag har det. Inte lätt, men roligt. Iallafall när jag låter bli att tänka på att det snart är slut. Underbart är kort. Våren 2012 är ett oskrivet blad, som nog mest väntar på vad fru T ska få för infall härnäst. Någon som har en idé att dela med sig av?
Imorgon tänker jag sova länge, sälja en hundbur och dansa ett pass på Friskis. Tack på förhand för det! Vi hörs!
Kommentarer