Fortsätt till huvudinnehåll

Det är inte rättvist

.
Bloggens ettårsdag (14 augusti) passerade obemärkt härhemma. Egentligen borde jag nog ha skrivit ett extra utsökt inlägg då, men det är ju inte alltid andan faller på när man befaller den. Orättvist mot bloggen att inte fira, men sådant är väl livet, även för en blogg. Den förtjänar dock viss respekt för den har en klar terapeutisk funktion för mig. Dels kan jag lägga ifrån mig lite tankar härinne, så att de inte tar en massa plats i mitt trånga huvud, dels får jag titt som tätt någon rar komplimang här eller IRL och kan leva lycklig på den en stund. Och uppenbarligen tar det tid innan jag tröttnar på att skriva.

Just idag är det inte rättvist i världen. I Georgien krigar de. Jag har inte haft engagemang nog att förstå varför och krigsbilder i nyhetssändningar får mig att må illa, så jag är inte särskilt insatt. Dock kan jag med säkerhet säga att det inte är rättvist. Inga människor förtjänar krig. Inte ens de som startar det.

Jag har dessutom åter fått bekänna mig som idrottsintresserad, tror jag. När jag mitt i en intensiv jobbdiskussion får reda på att Sanna Kallur druttat omkull i Peking, blir jag helt bestört. Så får det bara inte bli. DET ÄR INTE RÄTTVIST!

Det är heller inte rättvist att jag tre år efter att ha tagit steget över till de villaägandes skara hittar det hus jag egentligen skulle ha bott i på Hemnet. Idiotiskt av mig att ens titta där. Men en VAB-dags tristess och ett par arbetskamrater som flyttat till Lillort för att få närmare till jobbet, gav mig ett infall och katastrofen var ett faktum. Huset hemsöker mig och stackars rucklet vi bor i får orättvist många skavanker och problem. Hur ska jag komma över detta? Till och med getterna ingick....... Suck.

Men egentligen är jag inte låg just nu. Jag är som byggd för att jobba i skolan, då det passar mig utmärkt med två omstarter per läsår. Just nu är vår arbetsgrupp dessutom inne i ett osannolikt kreativt stadie och vi har vansinnigt kul, tycker iallafall jag. Om jag inte vore så förjordat morgontrött skulle jag skutta ur sängen av glädje varje morgon. Särskilt imorgon för då kommer alla ELEVERNA tillbaka!

Därför ska jag snart lägga mig och inte drömma om något litet putsat hus med tillhörande getter............ om jag kan låta bli.

God natt!

Kommentarer

Resenären sa…
"M undrar om någon läser hennes blogg"?
Oh yes, jag tittar fortfarande in då och då! : )
Anonym sa…
Hej! Jag läser faktiskt alltid din blogg och tycker den är vansinnigt underhålnade så sug i dig. ;-)
Anonym sa…
Fast min stavning har visst gått åt pipan...
Anonym sa…
Men du... ruckel? Perspektiv min vän! Perspektiv!!!

Och ja, jag läser bloggen.
Unknown sa…
Vill bara meddela att jag inte läser bloggen.

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...