Fortsätt till huvudinnehåll

Det är inte rättvist

.
Bloggens ettårsdag (14 augusti) passerade obemärkt härhemma. Egentligen borde jag nog ha skrivit ett extra utsökt inlägg då, men det är ju inte alltid andan faller på när man befaller den. Orättvist mot bloggen att inte fira, men sådant är väl livet, även för en blogg. Den förtjänar dock viss respekt för den har en klar terapeutisk funktion för mig. Dels kan jag lägga ifrån mig lite tankar härinne, så att de inte tar en massa plats i mitt trånga huvud, dels får jag titt som tätt någon rar komplimang här eller IRL och kan leva lycklig på den en stund. Och uppenbarligen tar det tid innan jag tröttnar på att skriva.

Just idag är det inte rättvist i världen. I Georgien krigar de. Jag har inte haft engagemang nog att förstå varför och krigsbilder i nyhetssändningar får mig att må illa, så jag är inte särskilt insatt. Dock kan jag med säkerhet säga att det inte är rättvist. Inga människor förtjänar krig. Inte ens de som startar det.

Jag har dessutom åter fått bekänna mig som idrottsintresserad, tror jag. När jag mitt i en intensiv jobbdiskussion får reda på att Sanna Kallur druttat omkull i Peking, blir jag helt bestört. Så får det bara inte bli. DET ÄR INTE RÄTTVIST!

Det är heller inte rättvist att jag tre år efter att ha tagit steget över till de villaägandes skara hittar det hus jag egentligen skulle ha bott i på Hemnet. Idiotiskt av mig att ens titta där. Men en VAB-dags tristess och ett par arbetskamrater som flyttat till Lillort för att få närmare till jobbet, gav mig ett infall och katastrofen var ett faktum. Huset hemsöker mig och stackars rucklet vi bor i får orättvist många skavanker och problem. Hur ska jag komma över detta? Till och med getterna ingick....... Suck.

Men egentligen är jag inte låg just nu. Jag är som byggd för att jobba i skolan, då det passar mig utmärkt med två omstarter per läsår. Just nu är vår arbetsgrupp dessutom inne i ett osannolikt kreativt stadie och vi har vansinnigt kul, tycker iallafall jag. Om jag inte vore så förjordat morgontrött skulle jag skutta ur sängen av glädje varje morgon. Särskilt imorgon för då kommer alla ELEVERNA tillbaka!

Därför ska jag snart lägga mig och inte drömma om något litet putsat hus med tillhörande getter............ om jag kan låta bli.

God natt!

Kommentarer

Resenären sa…
"M undrar om någon läser hennes blogg"?
Oh yes, jag tittar fortfarande in då och då! : )
Anonym sa…
Hej! Jag läser faktiskt alltid din blogg och tycker den är vansinnigt underhålnade så sug i dig. ;-)
Anonym sa…
Fast min stavning har visst gått åt pipan...
Anonym sa…
Men du... ruckel? Perspektiv min vän! Perspektiv!!!

Och ja, jag läser bloggen.
Unknown sa…
Vill bara meddela att jag inte läser bloggen.

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...