Fortsätt till huvudinnehåll

En trevande start

.
En halv arbetsvecka in på nya året är jag redan trött. Det bådar inte gott. För att hålla humöret uppe skyller jag allt på förkylningen, som förutom en ständig sänglängtan också skänkt mig ett präktigt munsår. Jag är alltså trött OCH ful. Full pott.

Som vanligt är det fantastiskt att återse kidsen (de på jobbet) igen, även om jullovet var för kort för att saknaden skulle hinna kännas på riktigt. Trötta, frusna och segstartade är de visserligen, men så befriande omedelbara och roliga. Jag vet inte vad som händer med mig och mitt jobb efter denna termin, så jag njuter i fulla drag så länge det varar. Vi vuxna var, för övrigt, ungefär lika trögstartade, men eftersom vi hade studiedag och således jobbade en dag innan eleverna hann vi iallafall få upp styrfart innan adepterna dök upp.

På hemmafronten skapar jag mig kulturupplevelser av lite olika slag. Det jag helst skryter med är väl att tegelstenen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij ligger på mitt nattduksbord. Och den inte bara ligger där: jag läser den också. Och från finkulturell läsning knallar jag ner en trappa (bokstavligen faktiskt) och varvar med lite trixande på min Wii balance board. Jäpp. Jag föll för det, så nu utför jag vingliga versioner av yoga-övningar och hoppar backhoppning om kvällarna. Underhållande. Inte minst för de som tittar på.

I tisdags gick hela familjen T på bio. Eftersom yngsta familjemedlemmen nyss fyllt två, var det Mamma Mu och kråkan som gällde. Eftersom jag inte riktigt tillhör målgruppen för filmen ska jag inte recensera den, men efter 45 minuter (d v s när det obligatoriska biogodiset var uppätet) var det ganska många barn som sprang runt i biosalongen: det måste betyda någonting. Jag lämnar detta till tolkning. Vi vuxna avrundade jullovet med The dark knight, som jag klart föredrar framför föregående film. Det är en skam att Heath Ledger (här till vänster) aldrig mer kommer att finnas på duken.

Och medan vårt bestånd av hemelektronik bara växer och växer stannar jag ändå upp och reflekterar över hur miljövänligt vårt vardagsrum är inrett: inte en enda av möblerna har vi köpt nya. Allting är arvegods, loppis- eller Blocketfynd. Vi blir säkert sorgliga figurer i somligas ögon p g a detta, men jag är stolt! Det repiga furugolvet kan jag dock inte glädjas över ännu, men den dagen kanske kommer också...

Nu blir det nog en sväng på Wii-brädan igen, innan det stora tv-slappandet tar över mig.

God kväll!

Kommentarer

Anonym sa…
För det första, trött kanske du är, men aldrig ful!

Föär det andra var E och A på Mamma Mu. E somnade och jag tror inte att A var speciellt såld för han pratar inte om ovan nämnda film när han pratar bio utan om Spöket Laban som han såg med sin mormor för ett år sedan...
12 januari 2009 kl. 12:41
M sa…
Tack, du god och snälla!

Snart ses vi och tills dess har nog munsåret läkt.... :-)
12 januari 2009 kl. 20:17
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer