Fortsätt till huvudinnehåll

En trevande start

.
En halv arbetsvecka in på nya året är jag redan trött. Det bådar inte gott. För att hålla humöret uppe skyller jag allt på förkylningen, som förutom en ständig sänglängtan också skänkt mig ett präktigt munsår. Jag är alltså trött OCH ful. Full pott.

Som vanligt är det fantastiskt att återse kidsen (de på jobbet) igen, även om jullovet var för kort för att saknaden skulle hinna kännas på riktigt. Trötta, frusna och segstartade är de visserligen, men så befriande omedelbara och roliga. Jag vet inte vad som händer med mig och mitt jobb efter denna termin, så jag njuter i fulla drag så länge det varar. Vi vuxna var, för övrigt, ungefär lika trögstartade, men eftersom vi hade studiedag och således jobbade en dag innan eleverna hann vi iallafall få upp styrfart innan adepterna dök upp.

På hemmafronten skapar jag mig kulturupplevelser av lite olika slag. Det jag helst skryter med är väl att tegelstenen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij ligger på mitt nattduksbord. Och den inte bara ligger där: jag läser den också. Och från finkulturell läsning knallar jag ner en trappa (bokstavligen faktiskt) och varvar med lite trixande på min Wii balance board. Jäpp. Jag föll för det, så nu utför jag vingliga versioner av yoga-övningar och hoppar backhoppning om kvällarna. Underhållande. Inte minst för de som tittar på.

I tisdags gick hela familjen T på bio. Eftersom yngsta familjemedlemmen nyss fyllt två, var det Mamma Mu och kråkan som gällde. Eftersom jag inte riktigt tillhör målgruppen för filmen ska jag inte recensera den, men efter 45 minuter (d v s när det obligatoriska biogodiset var uppätet) var det ganska många barn som sprang runt i biosalongen: det måste betyda någonting. Jag lämnar detta till tolkning. Vi vuxna avrundade jullovet med The dark knight, som jag klart föredrar framför föregående film. Det är en skam att Heath Ledger (här till vänster) aldrig mer kommer att finnas på duken.

Och medan vårt bestånd av hemelektronik bara växer och växer stannar jag ändå upp och reflekterar över hur miljövänligt vårt vardagsrum är inrett: inte en enda av möblerna har vi köpt nya. Allting är arvegods, loppis- eller Blocketfynd. Vi blir säkert sorgliga figurer i somligas ögon p g a detta, men jag är stolt! Det repiga furugolvet kan jag dock inte glädjas över ännu, men den dagen kanske kommer också...

Nu blir det nog en sväng på Wii-brädan igen, innan det stora tv-slappandet tar över mig.

God kväll!

Kommentarer

Anonym sa…
För det första, trött kanske du är, men aldrig ful!

Föär det andra var E och A på Mamma Mu. E somnade och jag tror inte att A var speciellt såld för han pratar inte om ovan nämnda film när han pratar bio utan om Spöket Laban som han såg med sin mormor för ett år sedan...
M sa…
Tack, du god och snälla!

Snart ses vi och tills dess har nog munsåret läkt.... :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...