.
En halv arbetsvecka in på nya året är jag redan trött. Det bådar inte gott. För att hålla humöret uppe skyller jag allt på förkylningen, som förutom en ständig sänglängtan också skänkt mig ett präktigt munsår. Jag är alltså trött OCH ful. Full pott.
Som vanligt är det fantastiskt att återse kidsen (de på jobbet) igen, även om jullovet var för kort för att saknaden skulle hinna kännas på riktigt. Trötta, frusna och segstartade är de visserligen, men så befriande omedelbara och roliga. Jag vet inte vad som händer med mig och mitt jobb efter denna termin, så jag njuter i fulla drag så länge det varar. Vi vuxna var, för övrigt, ungefär lika trögstartade, men eftersom vi hade studiedag och således jobbade en dag innan eleverna hann vi iallafall få upp styrfart innan adepterna dök upp.
På hemmafronten skapar jag mig kulturupplevelser av lite olika slag. Det jag helst skryter med är väl att tegelstenen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij ligger på mitt nattduksbord. Och den inte bara ligger där: jag läser den också. Och från finkulturell läsning knallar jag ner en trappa (bokstavligen faktiskt) och varvar med lite trixande på min Wii balance board. Jäpp. Jag föll för det, så nu utför jag vingliga versioner av yoga-övningar och hoppar backhoppning om kvällarna. Underhållande. Inte minst för de som tittar på.
I tisdags gick hela familjen T på bio. Eftersom yngsta familjemedlemmen nyss fyllt två, var det Mamma Mu och kråkan som gällde. Eftersom jag inte riktigt tillhör målgruppen för filmen ska jag inte recensera den, men efter 45 minuter (d v s när det obligatoriska biogodiset var uppätet) var det ganska många barn som sprang runt i biosalongen: det måste betyda någonting. Jag lämnar detta till tolkning. Vi vuxna avrundade jullovet med The dark knight, som jag klart föredrar framför föregående film. Det är en skam att Heath Ledger (här till vänster) aldrig mer kommer att finnas på duken.
Och medan vårt bestånd av hemelektronik bara växer och växer stannar jag ändå upp och reflekterar över hur miljövänligt vårt vardagsrum är inrett: inte en enda av möblerna har vi köpt nya. Allting är arvegods, loppis- eller Blocketfynd. Vi blir säkert sorgliga figurer i somligas ögon p g a detta, men jag är stolt! Det repiga furugolvet kan jag dock inte glädjas över ännu, men den dagen kanske kommer också...
Nu blir det nog en sväng på Wii-brädan igen, innan det stora tv-slappandet tar över mig.
En halv arbetsvecka in på nya året är jag redan trött. Det bådar inte gott. För att hålla humöret uppe skyller jag allt på förkylningen, som förutom en ständig sänglängtan också skänkt mig ett präktigt munsår. Jag är alltså trött OCH ful. Full pott.
Som vanligt är det fantastiskt att återse kidsen (de på jobbet) igen, även om jullovet var för kort för att saknaden skulle hinna kännas på riktigt. Trötta, frusna och segstartade är de visserligen, men så befriande omedelbara och roliga. Jag vet inte vad som händer med mig och mitt jobb efter denna termin, så jag njuter i fulla drag så länge det varar. Vi vuxna var, för övrigt, ungefär lika trögstartade, men eftersom vi hade studiedag och således jobbade en dag innan eleverna hann vi iallafall få upp styrfart innan adepterna dök upp.
På hemmafronten skapar jag mig kulturupplevelser av lite olika slag. Det jag helst skryter med är väl att tegelstenen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij ligger på mitt nattduksbord. Och den inte bara ligger där: jag läser den också. Och från finkulturell läsning knallar jag ner en trappa (bokstavligen faktiskt) och varvar med lite trixande på min Wii balance board. Jäpp. Jag föll för det, så nu utför jag vingliga versioner av yoga-övningar och hoppar backhoppning om kvällarna. Underhållande. Inte minst för de som tittar på.
I tisdags gick hela familjen T på bio. Eftersom yngsta familjemedlemmen nyss fyllt två, var det Mamma Mu och kråkan som gällde. Eftersom jag inte riktigt tillhör målgruppen för filmen ska jag inte recensera den, men efter 45 minuter (d v s när det obligatoriska biogodiset var uppätet) var det ganska många barn som sprang runt i biosalongen: det måste betyda någonting. Jag lämnar detta till tolkning. Vi vuxna avrundade jullovet med The dark knight, som jag klart föredrar framför föregående film. Det är en skam att Heath Ledger (här till vänster) aldrig mer kommer att finnas på duken.
Och medan vårt bestånd av hemelektronik bara växer och växer stannar jag ändå upp och reflekterar över hur miljövänligt vårt vardagsrum är inrett: inte en enda av möblerna har vi köpt nya. Allting är arvegods, loppis- eller Blocketfynd. Vi blir säkert sorgliga figurer i somligas ögon p g a detta, men jag är stolt! Det repiga furugolvet kan jag dock inte glädjas över ännu, men den dagen kanske kommer också...
Nu blir det nog en sväng på Wii-brädan igen, innan det stora tv-slappandet tar över mig.
God kväll!
Kommentarer
Föär det andra var E och A på Mamma Mu. E somnade och jag tror inte att A var speciellt såld för han pratar inte om ovan nämnda film när han pratar bio utan om Spöket Laban som han såg med sin mormor för ett år sedan...
Snart ses vi och tills dess har nog munsåret läkt.... :-)