.
I ett (desperat?) försök att komma i lite bättre kondition har jag startat upp 2009 med ett medlemskap i Friskis & Svettis. Jag har varit medlem förut, men inte här i stan. Lyxigt värre, finns det två anläggningar. Jag har hittills bara besökt den ena, som är en stor fabrikslokalaktig, men fräsch sak.
F & S känns väldigt socialdemokratiskt i sitt upplägg. Alla ska med, liksom. Det spelar ingen roll om du är 11 eller 76, tjej eller kille, smal eller tjock: det är fritt att betala medlemskap och få i princip obegränsad tillgång till timvis av skuttande i en svettluktande jympahall. Och ingen kollar snett på dig om du kommer i en urtvättad t-shirt med hål i: på F & S behöver man inte ha trendiga gymkläder. Jag gillar det. Blandningen av människor gör att en (snart) 30-årig tjockis smälter in fint.
Ett jympapass börjar i regel lugnt och trevligt. Lite mjukt knix till någon trevlig medeltempolåt. En lite överpositiv ledare försöker entusiasmera ett mer eller mindre stort gäng motionärer: glöm att du är trött/ att det regnar/att du glömt betala räkningarna: nu ska vi svettas, det är mycket roligare! Men efter bara ett par låtar blir det värre. I takt med att ansiktsfärgen på gruppen går från vinterblek till stoppljusröd händer något: den äckelkäcka hurtbullen i mitten förvandlas plötsligt till sadist och gastar "kom igen nu" " bättre kan ni" "högre knän" med ett hånflin i ansiktet. Är man tillräckligt trött är det iallafall så det känns. När man plågat sig igenom armhävningar/situps/knälyft och fler skutt en jag kan räkna till är man äntligen i mål och får stretcha och, om man har tur, kollapsa i någon minuts avslappning på slutet. Jag vet inte om jag är så mycket friskis när jag lämnar hallen, men svettis är jag iallafall bestämt. Igår var jag snoris också. Och oftast är jag gladis. Förmodligen för att jag har överlevt.
Idag sörjer vi att familjen S-G har sjuka barn och inte kan komma hit och äta all god mat vi förberett åt dem. Då är det riskabelt att G köpt vin till ett helt kompani. Vi ser oss nu om bland vänner och släkt för att se om det finns några sorgliga figurer, som liksom vi, förlorat sina lördagskvällsplaner och kan komma hit på kort varsel. Jag återkommer med rapport om hur vi lyckas.
I ett (desperat?) försök att komma i lite bättre kondition har jag startat upp 2009 med ett medlemskap i Friskis & Svettis. Jag har varit medlem förut, men inte här i stan. Lyxigt värre, finns det två anläggningar. Jag har hittills bara besökt den ena, som är en stor fabrikslokalaktig, men fräsch sak.
F & S känns väldigt socialdemokratiskt i sitt upplägg. Alla ska med, liksom. Det spelar ingen roll om du är 11 eller 76, tjej eller kille, smal eller tjock: det är fritt att betala medlemskap och få i princip obegränsad tillgång till timvis av skuttande i en svettluktande jympahall. Och ingen kollar snett på dig om du kommer i en urtvättad t-shirt med hål i: på F & S behöver man inte ha trendiga gymkläder. Jag gillar det. Blandningen av människor gör att en (snart) 30-årig tjockis smälter in fint.
Ett jympapass börjar i regel lugnt och trevligt. Lite mjukt knix till någon trevlig medeltempolåt. En lite överpositiv ledare försöker entusiasmera ett mer eller mindre stort gäng motionärer: glöm att du är trött/ att det regnar/att du glömt betala räkningarna: nu ska vi svettas, det är mycket roligare! Men efter bara ett par låtar blir det värre. I takt med att ansiktsfärgen på gruppen går från vinterblek till stoppljusröd händer något: den äckelkäcka hurtbullen i mitten förvandlas plötsligt till sadist och gastar "kom igen nu" " bättre kan ni" "högre knän" med ett hånflin i ansiktet. Är man tillräckligt trött är det iallafall så det känns. När man plågat sig igenom armhävningar/situps/knälyft och fler skutt en jag kan räkna till är man äntligen i mål och får stretcha och, om man har tur, kollapsa i någon minuts avslappning på slutet. Jag vet inte om jag är så mycket friskis när jag lämnar hallen, men svettis är jag iallafall bestämt. Igår var jag snoris också. Och oftast är jag gladis. Förmodligen för att jag har överlevt.Idag sörjer vi att familjen S-G har sjuka barn och inte kan komma hit och äta all god mat vi förberett åt dem. Då är det riskabelt att G köpt vin till ett helt kompani. Vi ser oss nu om bland vänner och släkt för att se om det finns några sorgliga figurer, som liksom vi, förlorat sina lördagskvällsplaner och kan komma hit på kort varsel. Jag återkommer med rapport om hur vi lyckas.
Ha en trevlig helg!
Kommentarer
Fam Lindkvist