.
Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja.
Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmelad, oboy och kalaspuffar. Som plåster på såren för att jag tvingat upp den från sängen liksom. Den får knäckebröd och keso. Det är inte direkt under pistolhot, men lik förbaskat inget fritt val. Jag prånglar ner de tröttgnälliga knattarna i ytterkläderna och lämnar dem på dagis. Det vill jag inte heller.
Första gången jag gör något frivilligt en vardag är nog när jag åker till jobbet. Vis av mina båda föräldraledigheter, vet jag att jag är en usel hemmamamma. Jag blir rastlös och inaktiv på nolltid. Ett jobb skulle jag således ha, även i Det Fria Valets Liv. Jag skulle nog till och med ha det jobb jag har, för där har jag svängrum för egna beslut. Inte obegränsat, men så det räcker till.
Efter jobbet fortsätter det. Jag vill inte amortera, tvätta, städa, diska, tjata, byta bajsblöjor, duscha, elda, gå till tandläkaren eller torka snor, men jag gör det. Och i någon mening är väl det ett fritt val, för det var ingen som mordhotade mig till att bli gravid/gifta mig/köpa hus. Tyvärr kunde jag nog inte överblicka konsekvenserna när jag bestämde mig för detta. Att fatta såna beslut när man är kär borde vara lika otillåtet som att köra bil när man är full.
Nu låter det nästan som att jag är självmordsbenägen; att jag släpar mig genom livet som en deprimerad robot (Marvin, här till vänster, för er som gillar Douglas Adams) som helst bara vill försvinna, bara känner sig utnyttjad och som aldrig har roligt. Fel, fel, fel. Jag har hittat en glädje i allt det här. Jag får blogga (tack och lov), spela tv-spel och kela med mina barn nästan så mycket jag vill. Jag äger ett hus där jag när som helst kan måla en rosa fondvägg, om jag skulle känna för det. Vill jag diskutera politik eller religion ställer G villigt upp och vill jag se på hockey har jag Sveriges bästa lag runt knuten. Jag kan läsa (eller lyssna på) böcker och uppleva musik nästan obegränsat. Och även om jag servar och fixar mer för andras skull än min egen, ser det värre ut än vad det är. Det finns ingenting som bereder mig så mycket glädje som ett väl genomfört beställningsjobb, hur litet eller stort det än är.
Därför vill jag nu berätta en liten anekdot ur det verkliga livet. En beställning från herr W, som minsann aldrig fått förekomma på någons blogg, vilket jag nu ska råda bot på. Herr W hade inte mått så bra under en tid; han misstänkte starkt att han fått bihåleinflammation (jag avhåller mig nu från att göra mig lustig över mäns förmåga att vara sjukare än sjukast när de är sjuka) och ringde vårdcentralen. Vårdcentralen hade mycket att göra (kanske var det helg?) och svarade att de endast tog emot riktigt gamla människor och barn för tillfället. Herr W: Men jag är ju också någons barn!
Ridå.
Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja.
Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmelad, oboy och kalaspuffar. Som plåster på såren för att jag tvingat upp den från sängen liksom. Den får knäckebröd och keso. Det är inte direkt under pistolhot, men lik förbaskat inget fritt val. Jag prånglar ner de tröttgnälliga knattarna i ytterkläderna och lämnar dem på dagis. Det vill jag inte heller.
Första gången jag gör något frivilligt en vardag är nog när jag åker till jobbet. Vis av mina båda föräldraledigheter, vet jag att jag är en usel hemmamamma. Jag blir rastlös och inaktiv på nolltid. Ett jobb skulle jag således ha, även i Det Fria Valets Liv. Jag skulle nog till och med ha det jobb jag har, för där har jag svängrum för egna beslut. Inte obegränsat, men så det räcker till.
Efter jobbet fortsätter det. Jag vill inte amortera, tvätta, städa, diska, tjata, byta bajsblöjor, duscha, elda, gå till tandläkaren eller torka snor, men jag gör det. Och i någon mening är väl det ett fritt val, för det var ingen som mordhotade mig till att bli gravid/gifta mig/köpa hus. Tyvärr kunde jag nog inte överblicka konsekvenserna när jag bestämde mig för detta. Att fatta såna beslut när man är kär borde vara lika otillåtet som att köra bil när man är full.
Nu låter det nästan som att jag är självmordsbenägen; att jag släpar mig genom livet som en deprimerad robot (Marvin, här till vänster, för er som gillar Douglas Adams) som helst bara vill försvinna, bara känner sig utnyttjad och som aldrig har roligt. Fel, fel, fel. Jag har hittat en glädje i allt det här. Jag får blogga (tack och lov), spela tv-spel och kela med mina barn nästan så mycket jag vill. Jag äger ett hus där jag när som helst kan måla en rosa fondvägg, om jag skulle känna för det. Vill jag diskutera politik eller religion ställer G villigt upp och vill jag se på hockey har jag Sveriges bästa lag runt knuten. Jag kan läsa (eller lyssna på) böcker och uppleva musik nästan obegränsat. Och även om jag servar och fixar mer för andras skull än min egen, ser det värre ut än vad det är. Det finns ingenting som bereder mig så mycket glädje som ett väl genomfört beställningsjobb, hur litet eller stort det än är.Därför vill jag nu berätta en liten anekdot ur det verkliga livet. En beställning från herr W, som minsann aldrig fått förekomma på någons blogg, vilket jag nu ska råda bot på. Herr W hade inte mått så bra under en tid; han misstänkte starkt att han fått bihåleinflammation (jag avhåller mig nu från att göra mig lustig över mäns förmåga att vara sjukare än sjukast när de är sjuka) och ringde vårdcentralen. Vårdcentralen hade mycket att göra (kanske var det helg?) och svarade att de endast tog emot riktigt gamla människor och barn för tillfället. Herr W: Men jag är ju också någons barn!
Ridå.
God kväll!
Kommentarer
/A
tycker fru Kantarell