Fortsätt till huvudinnehåll

Fryser

.

Det är kallt här ikväll. Utanför gnistrar vintern och här på insidan mår man bäst i fårskinnstofflor. Men ingen ylletröja i världen kan värma bort kylan på insidan av mig. Så snart jag är ensam kan jag inte hålla B och hans familj ur mina tankar. B som lämnade jorden innan han levt klart. Levnadsglade B, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men som satte guldkant på mitt liv emellanåt med dikter, fester, värme och humor. Att tänka på B:s fru och barn är som att peta i ett öppet sår; det gör ont så att det svindlar och det är bara ibland jag orkar låta tårarna komma. Men mina tårar hjälper inte de som äger den största saknaden. Ingenting jag kan göra, hjälper dem. Varför måste livet skaka om oss så bryskt? Finns det inget annat sätt att väcka oss på?

Vi har ett nytt år. En ny bit av livet att leva. Jag står här i början och tvekar. Det är kallt och jag har frusit mitt i steget. Jag är tacksam för att de människor jag älskar finns omkring mig. Jag är ingenting utan dem. Men att älska är att bära sitt hjärta på utsidan och liksom känna alla känslor med förstoringsglas: det goda blir godare, det onda ondare. Det kräver lite mod. Mod jag inte äger just nu. Därför står jag här och fryser. Ofrivilligt och hårdhänt uppdragen ur den mjuka sängvärmen som var mitt liv, står jag och det kalla kastar långa skuggor över meddelanden om giftermål och nya barn. När blir det varmt igen?

Men så, just när jag skriver dessa ord, ropar G: lägg ett par vedträn på brasan! Och det är så det är. Bara några steg bort finns sprak, ljus och värme. Jag petar in ett par pinnar och stirrar en stund på flammornas dans. Och så vet jag.



Jag kommer tina igen, bara jag vågar gå tillräckligt nära!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer