Fortsätt till huvudinnehåll

Fryser

.

Det är kallt här ikväll. Utanför gnistrar vintern och här på insidan mår man bäst i fårskinnstofflor. Men ingen ylletröja i världen kan värma bort kylan på insidan av mig. Så snart jag är ensam kan jag inte hålla B och hans familj ur mina tankar. B som lämnade jorden innan han levt klart. Levnadsglade B, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men som satte guldkant på mitt liv emellanåt med dikter, fester, värme och humor. Att tänka på B:s fru och barn är som att peta i ett öppet sår; det gör ont så att det svindlar och det är bara ibland jag orkar låta tårarna komma. Men mina tårar hjälper inte de som äger den största saknaden. Ingenting jag kan göra, hjälper dem. Varför måste livet skaka om oss så bryskt? Finns det inget annat sätt att väcka oss på?

Vi har ett nytt år. En ny bit av livet att leva. Jag står här i början och tvekar. Det är kallt och jag har frusit mitt i steget. Jag är tacksam för att de människor jag älskar finns omkring mig. Jag är ingenting utan dem. Men att älska är att bära sitt hjärta på utsidan och liksom känna alla känslor med förstoringsglas: det goda blir godare, det onda ondare. Det kräver lite mod. Mod jag inte äger just nu. Därför står jag här och fryser. Ofrivilligt och hårdhänt uppdragen ur den mjuka sängvärmen som var mitt liv, står jag och det kalla kastar långa skuggor över meddelanden om giftermål och nya barn. När blir det varmt igen?

Men så, just när jag skriver dessa ord, ropar G: lägg ett par vedträn på brasan! Och det är så det är. Bara några steg bort finns sprak, ljus och värme. Jag petar in ett par pinnar och stirrar en stund på flammornas dans. Och så vet jag.



Jag kommer tina igen, bara jag vågar gå tillräckligt nära!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer