Fortsätt till huvudinnehåll

Fryser

.

Det är kallt här ikväll. Utanför gnistrar vintern och här på insidan mår man bäst i fårskinnstofflor. Men ingen ylletröja i världen kan värma bort kylan på insidan av mig. Så snart jag är ensam kan jag inte hålla B och hans familj ur mina tankar. B som lämnade jorden innan han levt klart. Levnadsglade B, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men som satte guldkant på mitt liv emellanåt med dikter, fester, värme och humor. Att tänka på B:s fru och barn är som att peta i ett öppet sår; det gör ont så att det svindlar och det är bara ibland jag orkar låta tårarna komma. Men mina tårar hjälper inte de som äger den största saknaden. Ingenting jag kan göra, hjälper dem. Varför måste livet skaka om oss så bryskt? Finns det inget annat sätt att väcka oss på?

Vi har ett nytt år. En ny bit av livet att leva. Jag står här i början och tvekar. Det är kallt och jag har frusit mitt i steget. Jag är tacksam för att de människor jag älskar finns omkring mig. Jag är ingenting utan dem. Men att älska är att bära sitt hjärta på utsidan och liksom känna alla känslor med förstoringsglas: det goda blir godare, det onda ondare. Det kräver lite mod. Mod jag inte äger just nu. Därför står jag här och fryser. Ofrivilligt och hårdhänt uppdragen ur den mjuka sängvärmen som var mitt liv, står jag och det kalla kastar långa skuggor över meddelanden om giftermål och nya barn. När blir det varmt igen?

Men så, just när jag skriver dessa ord, ropar G: lägg ett par vedträn på brasan! Och det är så det är. Bara några steg bort finns sprak, ljus och värme. Jag petar in ett par pinnar och stirrar en stund på flammornas dans. Och så vet jag.



Jag kommer tina igen, bara jag vågar gå tillräckligt nära!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer