Fryser

.

Det är kallt här ikväll. Utanför gnistrar vintern och här på insidan mår man bäst i fårskinnstofflor. Men ingen ylletröja i världen kan värma bort kylan på insidan av mig. Så snart jag är ensam kan jag inte hålla B och hans familj ur mina tankar. B som lämnade jorden innan han levt klart. Levnadsglade B, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men som satte guldkant på mitt liv emellanåt med dikter, fester, värme och humor. Att tänka på B:s fru och barn är som att peta i ett öppet sår; det gör ont så att det svindlar och det är bara ibland jag orkar låta tårarna komma. Men mina tårar hjälper inte de som äger den största saknaden. Ingenting jag kan göra, hjälper dem. Varför måste livet skaka om oss så bryskt? Finns det inget annat sätt att väcka oss på?

Vi har ett nytt år. En ny bit av livet att leva. Jag står här i början och tvekar. Det är kallt och jag har frusit mitt i steget. Jag är tacksam för att de människor jag älskar finns omkring mig. Jag är ingenting utan dem. Men att älska är att bära sitt hjärta på utsidan och liksom känna alla känslor med förstoringsglas: det goda blir godare, det onda ondare. Det kräver lite mod. Mod jag inte äger just nu. Därför står jag här och fryser. Ofrivilligt och hårdhänt uppdragen ur den mjuka sängvärmen som var mitt liv, står jag och det kalla kastar långa skuggor över meddelanden om giftermål och nya barn. När blir det varmt igen?

Men så, just när jag skriver dessa ord, ropar G: lägg ett par vedträn på brasan! Och det är så det är. Bara några steg bort finns sprak, ljus och värme. Jag petar in ett par pinnar och stirrar en stund på flammornas dans. Och så vet jag.

Jag kommer tina igen, bara jag vågar gå tillräckligt nära!