.
Bestämmarna i min kommun ska möblera om. Antagligen för att visa att de kan det, eftersom de tog makten vid senaste valet. En ny organisation som främst berör skola och socialtjänst väntar runt hörnet. Eller flåsar oss i nacken. Det är mera så det känns.
Varför möblerar man då om? Ja, på hemmafronten brukar det handla om att någonting står i vägen eller ser fult ut. Man strävar efter något mer estetiskt tilltalande och funktionellt. Gott så. Ibland vill man bara ha förändring. Det funkar i ett vardagsrum, men inte i en kommunal organisation. Och jag vet varför. (För jag är så smart. Och ödmjuk) Hemma har man att göra med möbler, döda ting, prylar utan känslor och åsikter. Man frågar inte pianot om det kan tänka sig att stå lite längre in mot hörnet eller resonerar med soffan om det blir för dragit att stå under fönstret. Man måste inte ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Det måste man i en kommun. Det förstår inte våra bestämmare. De flyttar runt människor som bitar i ett pussel. Och jag tror inte ens de vet vad det ska föreställa i slutändan. Kanske hamnar soffan i badrummet och köksstolarna i hallen. Vår lilla grupp kommer att få en chef som ska sitta i huvudorten ett par mil bort och basa. Vi kommer att få dyra telefon- och reseräkningar. Behöver jag ett chefsbeslut i dagsläget tar jag apostlahästarna två korridorer bort och där sitter han. Goda arbetskamraten T beskrev det som "att sitta på land och ro". Kommer man framåt då?
Den mänskliga faktorn är sannolikt något negativt i de flestas öron. På engelska heter det till och med human error. Men för mig är den själva tjusningen med det sociala arbetet: en oförutsägbarhet som är svår att hitta på annat håll. Människor gör inte alltid som man vill och det kan vara fruktansvärt frustrerande, men också det som ger utmaningen. Den mänskliga faktorn är också den som gör att jag är omgiven av så mycket ledset just nu. Mina arbetskamrater är inga möbler. De känner och de har ont. Uppgivna miner och tappade sugar. Jag försöker i mild protest att sprida lite hopp omkring mig, men jag tror inte jag lyckas, ty det svider i mig också. Just när vi fått snurr på vår verksamhet ska den strulas till. Underbart är kort.
Trots allt detta kan vi fortfarande skratta på jobbet. Idag renoveringsjobbade vi med ett härligt gäng ur elevrådet. Vi stod stolta som föräldrar och tindrade med ögonen när det angrep väggarna med rollrar och penslar. De har lagt förslag, gjort en plan och genomför den. Vi har stått vid sidan av, puttat på och styrt rätt, men arbetet gör de själva. Ett steg närmare självständiga, välfungerande samhällsmedborgare, om ni frågar mig. Jag är så glad att jag under min tid fått vara en del av dessas och andra elevers utveckling på vår skola. En faktor i deras liv. Kanske Den Mänskliga Faktorn.
Bestämmarna i min kommun ska möblera om. Antagligen för att visa att de kan det, eftersom de tog makten vid senaste valet. En ny organisation som främst berör skola och socialtjänst väntar runt hörnet. Eller flåsar oss i nacken. Det är mera så det känns.
Varför möblerar man då om? Ja, på hemmafronten brukar det handla om att någonting står i vägen eller ser fult ut. Man strävar efter något mer estetiskt tilltalande och funktionellt. Gott så. Ibland vill man bara ha förändring. Det funkar i ett vardagsrum, men inte i en kommunal organisation. Och jag vet varför. (För jag är så smart. Och ödmjuk) Hemma har man att göra med möbler, döda ting, prylar utan känslor och åsikter. Man frågar inte pianot om det kan tänka sig att stå lite längre in mot hörnet eller resonerar med soffan om det blir för dragit att stå under fönstret. Man måste inte ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Det måste man i en kommun. Det förstår inte våra bestämmare. De flyttar runt människor som bitar i ett pussel. Och jag tror inte ens de vet vad det ska föreställa i slutändan. Kanske hamnar soffan i badrummet och köksstolarna i hallen. Vår lilla grupp kommer att få en chef som ska sitta i huvudorten ett par mil bort och basa. Vi kommer att få dyra telefon- och reseräkningar. Behöver jag ett chefsbeslut i dagsläget tar jag apostlahästarna två korridorer bort och där sitter han. Goda arbetskamraten T beskrev det som "att sitta på land och ro". Kommer man framåt då?
Den mänskliga faktorn är sannolikt något negativt i de flestas öron. På engelska heter det till och med human error. Men för mig är den själva tjusningen med det sociala arbetet: en oförutsägbarhet som är svår att hitta på annat håll. Människor gör inte alltid som man vill och det kan vara fruktansvärt frustrerande, men också det som ger utmaningen. Den mänskliga faktorn är också den som gör att jag är omgiven av så mycket ledset just nu. Mina arbetskamrater är inga möbler. De känner och de har ont. Uppgivna miner och tappade sugar. Jag försöker i mild protest att sprida lite hopp omkring mig, men jag tror inte jag lyckas, ty det svider i mig också. Just när vi fått snurr på vår verksamhet ska den strulas till. Underbart är kort.
Trots allt detta kan vi fortfarande skratta på jobbet. Idag renoveringsjobbade vi med ett härligt gäng ur elevrådet. Vi stod stolta som föräldrar och tindrade med ögonen när det angrep väggarna med rollrar och penslar. De har lagt förslag, gjort en plan och genomför den. Vi har stått vid sidan av, puttat på och styrt rätt, men arbetet gör de själva. Ett steg närmare självständiga, välfungerande samhällsmedborgare, om ni frågar mig. Jag är så glad att jag under min tid fått vara en del av dessas och andra elevers utveckling på vår skola. En faktor i deras liv. Kanske Den Mänskliga Faktorn.
Kommentarer