Fortsätt till huvudinnehåll

Semester med Jesus, Lasse och F

.
Under förra veckans slut var jag syndigt lycklig. På fyra dagar klämde jag in så mycket favoritupplevelser att jag nästan skämdes. Efter en sådan helg vill man aldrig ha vardag igen.

För det första åkte jag tåg ensam till (och från) Malmö. Flera timmar egen tid, men musik i lurarna och tankarna på vad jag ville. Vad gör det då att jag rev upp en duktig reva i de nyinköpta, dyra strumpbyxorna?


F hälsade mig glatt, trots (eller kanske tack vare?) att hon just skrivit tenta. På Sorl intog vi varsin smaskig macka, som jag är övertygad också var mycket nyttig. Det var iallafall groddar på. Sedan väntade det som vi sett fram emot sedan april. Jesus Christ Superstar med Ola Salo på Malmö opera. Musiken var fantastisk, Ola var fantastisk, Judas var fantastisk. Det enda som inte var så fantastiskt var att varken jag eller F spelade Maria, för det innebar a) Ola Salo-puss b) Ola Salo-kläm och c) sång på en scen framför många, många människor. Hon som faktiskt hade rollen var dessutom den enda som inte var fantastisk sångmässigt (vilket ju F och jag hade varit, särskilt eftersom vi är så ödmjuka...). Efter två och en halv timme var vi smått saliga och vi knallade hem med handflatorna svidande efter enträget applåderande. Och på fredagen fick jag sovmorgon.

Det visade sig att det var tur, för F tog med mig på introduktion för en kurs i handläggning, som var så tråkig att livsandarna la sig och snyftade i fosterställning. (Söstra mi läser till socionom, för de som inte vet....) Ack, hur man kan få världens bästa yrke att låta som en pina. Föreläsaren försökte nog, men det blev bara dödligt trist. Klockan 14 slapp vi äntligen eländet och satte oss och intog semesterns andra nyttiga och smakliga macka, denna gång på "Simpan" på "Möllan"(som det tydligen heter om man ska vara cool). Chevre, honung, valnötter och en massa grönt instoppat i ett frasvärmt ciabattabröd. Gud i en macka.

Under eftermiddagen satt vi hemma och sippade lite varor från Systembolaget. Vi var således helt lagom lulliga när vi nådde....ja...hrm...vi var nog ganska mycket lulliga, för namnet på restaurangen har fallit bort. Indisk var den iallafall och jag stoppade i mig en kyckling-jalfrezi som värmde gott. Och jag fnittrade som man gör när man slipper vara mamma eller tonårsförebild för en kväll.


Som om inte allt detta vore nog gott, traskade vi salongsfnissiga vidare till biografen Spegeln (ja, se här börjar det klarna lite igen...) där vi efter viss försening fick 80 minuter Lars Winnerbäck - dokumentärfilmen Solen i ögonen. Den hade fått mig att gråta även helt opåverkad. Tanken var nog sedan att vi skulle gå hem, möta en kompis och sedan ta en sväng ut, men F:s soffa var för skön, cidern för god och klockan för sent. Tillsammans med två andra blev vi sittande och rätade ut de flesta frågetecken kring det mesta från mopedvandalisering till könssjukdomar.

Lördagen ägnade vi åt att hitta kalenderpresenter i miniformat. Det gick något lättare än det gjorde förra året: http://mochpojkarna.blogspot.com/2007/12/mamma-ska-vi-ta-fram-jesus-huset-idag.html Nu klarar vi oss till 17 december.

Lycklig och trött landade jag i ett öde hus på lördagskvällen. Eller, ja, inte helt öde. Mr Mus och några av hans kamrater underhöll mig med diverse krafsande i väggarna. Alla fyra herrarna T hade dock egen semester hos dubbel-ina, så jag kunde med gott samvete äta Ahlgrens bilar framför många avsnitt Sex and the City innan jag somnade. Och hela gårdagen snodde jag runt som en galning för att kunna presentera ett nystädat och jul-pimpat hem för kvartetten när de anlände.

Inlägget blev långt. Det beror dels på att jag kompenserar för att det var längesedan jag skrev, dels på att jag blir lycklig av att skriva om min semester, så jag vill hålla på länge.

Nu ska jag dock leta reda på pepparkaksdräkten och de batteridrivna lyktorna. För även barnen ska ju pimpas, gud bevars!

God kväll!

Kommentarer

Anonym sa…
Ja jävlar vad vi gjorde bra ifrån oss. Jag kan dessvärre inte hjälpa dig just nu med vad den där indiska restaurangen hette, kan ta reda på det vid lämpligt tillfälle. Äh, vi vet i alla fall vart det ligger och att det är gott. Puss å kram till systra mi!
Anonym sa…
Gud vad jag blir avundsjuk! Hur i hela friden fick ni tag på biljetter till Jesus Christ???

Och gud vad glad jag är att jag inte pluggar längre...

PUSS och KRAM!

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...