Fortsätt till huvudinnehåll

Jag får liksom ingen ordning...

.
...på mitt liv. Det kan vara så förfärligt. Det kan vara så bra! Lasse fortsätter att skriva soundtrack till mitt liv. Sedan förra blogginlägget har jag flera gånger försökt få ner några hyfsat sammanhängade meningar, utan att lyckas. Jag får liksom ingen ordning. Iallafall inte i huvudet och i livet i allmänhet. Hur får man ihop det? Det är tur att jag har en G härhemma att hålla mig i, annars vet jag inte hur det skulle bli.

I ett desperat försök att få kontroll på tillvaron har jag jobbat som en galning i och runt huset idag. Resultat: tre maskiner ren tvätt, dammsugen övervåning, undanställda trädgårdsmöbler, städad altan, klippt gräsmatta och välomskötta kaniner. Kanske beror det på den fysiska ansträngningen, men stressnivån är iallafall lägre nu. Och min senaste ljudbok är slut.

På jobbet skingras långsamt dimman runt mina blivande arbetsuppgifter. Nästa vecka får jag förhoppningsvis en livs levade tonåring att arbeta med och jag hoppas att den värsta prestationsångesten släpper då. Jag kan ju faktiskt en del om att jobba med ungdomar. Hoppas jag kommer ihåg det då.

Ikväll ska vi se klart Slumdog millionaire. Inte ens en sådan fin film kan få mig att övervinna Den Ofantliga Fredagströttheten som alltid infinner sig vid 21-tiden på fredagar, efter mycket matintag. Därför har vi en halv film kvar att njuta av. Annat jag ser på tv nuförtiden är True blood som jag hittills gillar skarpt. Vampyrer är tydligen min grej.

Vad som händer i världen har jag ingen aning om, förutom att jag vet att jag ska tvätta händerna stup i kvarten för att slippa få svininfluensa. Jag stretar på här i min lilla bubbla, som för tillfället påminner om en sån där liten glaskula med ett snöigt landskap i som brukar säljas till jul. Någon har skakat rejält på min kula nyligen och det känns som att jag står där mitt i, kisar och undrar när det ska sluta yra, så jag får någon klarhet. Stilla, stilla.

Men i ärlighetens namn är jag ganska nöjd. Jag blir ju rastlös på nolltid om det händer för lite, så jag har det egentligen alldeles perfekt. Bara ingen skakar om mig igen.
God kväll.

Kommentarer

Johanna sa…
Hm. Det låter det där... Hur hinner du lyssna på ljudbok? Vad gör sönerna? Och ja, du kan ju det där med ungdomar så vad är problemet? Och konstigt nog så gillar jag också vampyrer, fast inte när fladdermusen tar sig in i pojkarnas sovrum...

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...