Fortsätt till huvudinnehåll

Jag får liksom ingen ordning...

.
...på mitt liv. Det kan vara så förfärligt. Det kan vara så bra! Lasse fortsätter att skriva soundtrack till mitt liv. Sedan förra blogginlägget har jag flera gånger försökt få ner några hyfsat sammanhängade meningar, utan att lyckas. Jag får liksom ingen ordning. Iallafall inte i huvudet och i livet i allmänhet. Hur får man ihop det? Det är tur att jag har en G härhemma att hålla mig i, annars vet jag inte hur det skulle bli.

I ett desperat försök att få kontroll på tillvaron har jag jobbat som en galning i och runt huset idag. Resultat: tre maskiner ren tvätt, dammsugen övervåning, undanställda trädgårdsmöbler, städad altan, klippt gräsmatta och välomskötta kaniner. Kanske beror det på den fysiska ansträngningen, men stressnivån är iallafall lägre nu. Och min senaste ljudbok är slut.

På jobbet skingras långsamt dimman runt mina blivande arbetsuppgifter. Nästa vecka får jag förhoppningsvis en livs levade tonåring att arbeta med och jag hoppas att den värsta prestationsångesten släpper då. Jag kan ju faktiskt en del om att jobba med ungdomar. Hoppas jag kommer ihåg det då.

Ikväll ska vi se klart Slumdog millionaire. Inte ens en sådan fin film kan få mig att övervinna Den Ofantliga Fredagströttheten som alltid infinner sig vid 21-tiden på fredagar, efter mycket matintag. Därför har vi en halv film kvar att njuta av. Annat jag ser på tv nuförtiden är True blood som jag hittills gillar skarpt. Vampyrer är tydligen min grej.

Vad som händer i världen har jag ingen aning om, förutom att jag vet att jag ska tvätta händerna stup i kvarten för att slippa få svininfluensa. Jag stretar på här i min lilla bubbla, som för tillfället påminner om en sån där liten glaskula med ett snöigt landskap i som brukar säljas till jul. Någon har skakat rejält på min kula nyligen och det känns som att jag står där mitt i, kisar och undrar när det ska sluta yra, så jag får någon klarhet. Stilla, stilla.

Men i ärlighetens namn är jag ganska nöjd. Jag blir ju rastlös på nolltid om det händer för lite, så jag har det egentligen alldeles perfekt. Bara ingen skakar om mig igen.
God kväll.

Kommentarer

Johanna sa…
Hm. Det låter det där... Hur hinner du lyssna på ljudbok? Vad gör sönerna? Och ja, du kan ju det där med ungdomar så vad är problemet? Och konstigt nog så gillar jag också vampyrer, fast inte när fladdermusen tar sig in i pojkarnas sovrum...

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...