Fortsätt till huvudinnehåll

Carpe diem

.
Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron?


Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt representerar vår filmsmak i övrigt. Jag är inte så bevandrad i genren krigsfilm, men denna var något av det värre jag sett. Blod och kroppsdelar skvätte filmen igenom. Explosioner, eld samt en åldrad Stallone vars största skådespelarinsats var att tugga lite med käkarna och se arg och/eller svår ut. MEN han gjorde det i HD-kvalitet. Jag höll på att somna flera gånger och det var inte bara ciderns fel.

Idag har jag bakat bullar och blåst upp ballonger till lille brors kalas. Nej, han är inte 7. Han fyllde 26 år igår, men ska det vara så ska det vara. Ordnar man inte sitt kalas själv, får man nöja sig med det man får.

Barnen har följt med mormor och E till ett annat födelsedagsfirande på förmiddagen, så huset är tomt så när som på jycken. G har förbarmat sig över Zafiran, som behövde befrias från några lager smuts. Som vanligt när jag får en massa ensam tid blir jag lite vilsen. Huset är städat och bullarna ligger på bänken och doftar. Vad ska jag göra nu? Det är ju den här tiden jag längtar efter och önskar mig. Vad ska jag göra med den?

Jag tar mig en bulle och funderar på saken.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag ville också vara med på kalaset. 42 mil är jävlarimig för långt ibland.

//lillsis
Anonym sa…
Sluta kalla ditt hus för ruckel! Basta!
Unknown sa…
Sluta basta, ditt ruckel.

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...