Fortsätt till huvudinnehåll

Carpe diem

.
Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron?


Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt representerar vår filmsmak i övrigt. Jag är inte så bevandrad i genren krigsfilm, men denna var något av det värre jag sett. Blod och kroppsdelar skvätte filmen igenom. Explosioner, eld samt en åldrad Stallone vars största skådespelarinsats var att tugga lite med käkarna och se arg och/eller svår ut. MEN han gjorde det i HD-kvalitet. Jag höll på att somna flera gånger och det var inte bara ciderns fel.

Idag har jag bakat bullar och blåst upp ballonger till lille brors kalas. Nej, han är inte 7. Han fyllde 26 år igår, men ska det vara så ska det vara. Ordnar man inte sitt kalas själv, får man nöja sig med det man får.

Barnen har följt med mormor och E till ett annat födelsedagsfirande på förmiddagen, så huset är tomt så när som på jycken. G har förbarmat sig över Zafiran, som behövde befrias från några lager smuts. Som vanligt när jag får en massa ensam tid blir jag lite vilsen. Huset är städat och bullarna ligger på bänken och doftar. Vad ska jag göra nu? Det är ju den här tiden jag längtar efter och önskar mig. Vad ska jag göra med den?

Jag tar mig en bulle och funderar på saken.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag ville också vara med på kalaset. 42 mil är jävlarimig för långt ibland.

//lillsis
Anonym sa…
Sluta kalla ditt hus för ruckel! Basta!
Unknown sa…
Sluta basta, ditt ruckel.

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...