Fortsätt till huvudinnehåll

Carpe diem

.
Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron?


Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt representerar vår filmsmak i övrigt. Jag är inte så bevandrad i genren krigsfilm, men denna var något av det värre jag sett. Blod och kroppsdelar skvätte filmen igenom. Explosioner, eld samt en åldrad Stallone vars största skådespelarinsats var att tugga lite med käkarna och se arg och/eller svår ut. MEN han gjorde det i HD-kvalitet. Jag höll på att somna flera gånger och det var inte bara ciderns fel.

Idag har jag bakat bullar och blåst upp ballonger till lille brors kalas. Nej, han är inte 7. Han fyllde 26 år igår, men ska det vara så ska det vara. Ordnar man inte sitt kalas själv, får man nöja sig med det man får.

Barnen har följt med mormor och E till ett annat födelsedagsfirande på förmiddagen, så huset är tomt så när som på jycken. G har förbarmat sig över Zafiran, som behövde befrias från några lager smuts. Som vanligt när jag får en massa ensam tid blir jag lite vilsen. Huset är städat och bullarna ligger på bänken och doftar. Vad ska jag göra nu? Det är ju den här tiden jag längtar efter och önskar mig. Vad ska jag göra med den?

Jag tar mig en bulle och funderar på saken.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag ville också vara med på kalaset. 42 mil är jävlarimig för långt ibland.

//lillsis
7 september 2008 kl. 17:46
Anonym sa…
Sluta kalla ditt hus för ruckel! Basta!
8 september 2008 kl. 14:10
Unknown sa…
Sluta basta, ditt ruckel.
8 september 2008 kl. 18:04
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer